. . .
Piano. Hjärnsnörp. Final Countdown. Stjärnhimmel. Msn. Drinkbok. Teriyaki. Singstar. Köttbullar och spaghetti. Nattbada. DDR. Sweetest Ass In The World. Båttur i ösregn. Morotskaka och Kola. Nightwish. Baileys Mint i mattan. Minttu. Bästa tjejkompisar.
Fortfarande lite svårt att äta.
9/9-2010
Jag skriver så sällan här att det inte kan vara så många som läser... jag måste bara ventilera ett ögonblick nu.
Inte varit den bästa av dagar. Faktiskt en av de sämsta på sista tiden!
Jag är så fysiskt trött, matt och ledsen i hela kroppen att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Dansen piggade upp lite, speciellt i huvudet, när jag väl var där.. men nu är jag bara ännu tröttare. Helt slut. Orkeslös. Som en urblåst figurballong. Jag kan inte minnas senaste gången jag kände såhär.
Jag kan dock minnas senaste gången jag i pricip fick tvinga i mig mat och nästan slutade äta helt.
Den som var en stor hjälp ur den skiten då, kommer inte att komma nu. Och det är vetskapen om det som tar för mycket plats. Precis som då.
Pastasås, MAX-burgare, och nu en bit bomhus-pizza som väntar på mig -på samma dag. Himmelriket en vanlig dag.. men idag har det gått ner med svårighet. Det känns som att det är fullt i magen, men jag måste försöka... Jag älskar mat -egentligen!
Nu hoppas jag på att somna fort, drömlös sömn och en bättre morgondag!
Inte varit den bästa av dagar. Faktiskt en av de sämsta på sista tiden!
Jag är så fysiskt trött, matt och ledsen i hela kroppen att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Dansen piggade upp lite, speciellt i huvudet, när jag väl var där.. men nu är jag bara ännu tröttare. Helt slut. Orkeslös. Som en urblåst figurballong. Jag kan inte minnas senaste gången jag kände såhär.
Jag kan dock minnas senaste gången jag i pricip fick tvinga i mig mat och nästan slutade äta helt.
Den som var en stor hjälp ur den skiten då, kommer inte att komma nu. Och det är vetskapen om det som tar för mycket plats. Precis som då.
Pastasås, MAX-burgare, och nu en bit bomhus-pizza som väntar på mig -på samma dag. Himmelriket en vanlig dag.. men idag har det gått ner med svårighet. Det känns som att det är fullt i magen, men jag måste försöka... Jag älskar mat -egentligen!
Nu hoppas jag på att somna fort, drömlös sömn och en bättre morgondag!
Uppföljare
(Just som jag skrivit färdigt senaste inlägget, ringde min mobil . . .).
1. Det har pratats om en resa.
2. Den resan som nämnts för mig, skulle gå till just det sol-resemål som resterande personer nu kommer åka till.
3. Det har jag hört om gång på gång, ända sedan i höstas. Detta minns jag speciellt som jag fick förfrågan om jag skulle åka med och jag svarade att jag först kunde ge svar efter nyår, i och med att jag då inte visste hur min ekonomi skulle komma att se ut.
- Detta är saker som jag vet!!! (-Inte tror).
----- relativt ointressant -----
Personen som ringde var en av de vederbörande. Han inledde med artiga och ytliga frågor, som jag besvarade väldigt fåordigt med artig kylighet. Han gick sen över på att han hört att jag blivit lite ledsen över att jag inte får följa med på den här resan.
"Ja, det blev jag" sa jag kort.
Han ringde för att han hade uppfattat, under samtalet igår, det som att jag inte visste varför jag inte fick följa med.
"Jo, det vet jag" sa jag och drog det väldigt sammanfattat. Jag fick en känsla av att det inte varit helt väntat. Han förklarade lite ändå (typ det jag sagt, fast med andra ord), och jag bekräftade att det visste jag. Själva anledningen i sig har jag inget emot. Inte alls. Men jag hade inte kommit med den idén några veckor innan avfärd, om jag visste att jag pratat med någon annan som då skulle bli ofivilligt utesluten från den resan.
Så Det hade det inte varit nåt missförstånd om!
Då lät det som att han gjorde en ansats att lägga på. Detta minns jag inte exakt, men nåt i stil med "jag ville ringa och reda upp det här, så att det är okej". (Ånä! Stopp och belägg!).
"Okej är det inte! Det kommer det inte att bli heller" sa jag. Han frågade varför. Jag svarade sakligt och kortfattat, fortfarande med den kolugna och artigt kyliga rösten.
(Jag blir oftast så när jag blir arg; jag trycker all ilska nedåt istället och använder det för att hålla mig extra lugn och framför allt saklig. Hålla stenkoll på vad jag säger. Få utlopp för ilskan; svära, ryta, gorma.. det kan man göra efteråt ensam, eller inför någon utomstående. Tycker jag.)
----- / -----
Allt som sen sas minns jag inte ordagrant, eftersom jag inte spelade in det (tyvärr. jag föredrar att ha bevis på att det man säger stämmer)..men Följande saker sas:
(parenteser är inte saker som jag sa under samtalet, utan det är kommentarer nu):
- Han sa att det aldrig pratats om att några flickvänner o liknande ska följa med på den här resan. (Varför har jag då tillfrågats alls? Varför så många gånger under så lång tid?).
- Han sa att det ska ha pratats om en resa kring påsk där jag varit inkluderad. (Jag har aldrig hört nåt om en resa i april, utan februari och "början av året". Och även om dom tänkt lägga resan i april.. så länge dom inte just nu planerar att åka i april OCKSÅ, så är det här väl DEN resan som flyttats till februari? Alltså samma resa. Eller menar dom att jag är välkommen att följa med på resor i april, men inte om dom inträffar i februari?)
- Han sa att det pratades om en skidresa. (Jag vet att det aldrig pratats om en skidresa.. det vet jag så enkelt för att jag aldrig skulle ens funderat på att tacka ja till det).
- Han frågade om jag någonsin hört HONOM säga något av det här. "Det har nämnts varje gång jag träffat er" sa jag. "Det måste ha varit vid jul" sa han då!!!!! (Vänta vänta vänta.. så han medger nu att det Ska Ha pratats om en resa, med mig. -hänvisning till första punkten-).
- Han frågade om jag hört att det pratats om nåt speciellt datum. "Nej, det har det inte, eftersom ni då inte bestämt nåt datum. Men det pratades om februari". (Seriöst. Var det ett argument från honom? Så alltså.. om man pratar om en resa, men inte bestämt exakt datum utan bara månad.... När man sen då bestämt datum, då är det inte samma resa längre? Eller?).
- Extra tillägg: Han sa nåt om att eventuellt åka allihopa på en resa senare. "Det får vi ta då" sa jag. Då skrattade han mig i örat!!!!
Vid ett tillfälle lindade han in ett ursäktande i massor av "om det blivit ett missförstånd" "om du blivit ledsen". Med lite fantasi bad han ju faktiskt om ursäkt där! Oh my, den kändes verkligen!
OM detta nu varit "mängder av missförstånd" (som dom påstår att det är) skulle dom väl förstått det när dom hörde att mina föräldrar erbjudit sig att betala min biljett. Då borde dom ha hört av sig till mig, för att reda upp det.
Men det hände inte. Och att det pratats om en resa kan nog ingen tvivla på nu?!
"Missförstånd".... Det funkar inte att kalla saker för missförstånd så fort man inser att man betett sig illa.
Som avslut vill jag kommentera den skrattretande kommentaren som han sa vid mer än ett tillfälle:
"Det är inte det att du inte får följa med"
- Är det inte exakt och precis det som jag inte får?
Besvikelse
Något som gör en på ännu bättre humör när någon brutit ett löfte och, i det här fallet, tagit ifrån en en resa (som jag frågats om sedan i höstas).. det är att personerna i fråga verkligen inte bryr sig! Varken då, eller nu efteråt.
(Kanske ska förtydliga att denna resa kommer att bli av. Jag får bara inte längre följa med!)
Ett "blir maria ledsen om vi ändrar oss och säger nej nu?" skulle faktiskt ha hjälpt lite. En mening som hade tagit ca fem sekunder att säga, och då hade det i alla fall sett ut som att dom brydde sig. Istället fick jag ett "nej", hälsat till mig. -genom någon annan, alltså.
Ingen ursäkt eller förklaring till mig personligen.
Över två veckor har nu gått och fortfarande inte ett ljud från vederbörande. Eller jo... ett sms om önskan om en tjänst!
Jomenvisst!! I'll get right on it!
Igår togs detta upp. (Inte av dom. Oh no no no!).
(Utan av någon annan som inte tycker att det här varit helt schysst).
Vederbörande hade inte ens tänkt tanken på att jag kanske inte blivit så glad över att dom utestängde mig från en resa som det pratats om i månader. Att dom kanske inte betett sig så exemplariskt och att jag kanske hade uppskattat någon form av ursäkt, eller i alla fall ett mer omtänksamt sätt att fått veta det på, hade dom inte heller tänkt på.
När jag nu vet det här, kommer en ursäkt (om en sådan någonsin kommer att komma) nog att kännas sådär lagom äkta. Eftersom jag vet att uppmaningen om att överhuvudtaget be om ursäkt kommer från någon annan än dom själva.
Jag undrar vilka det egentligen är som "inte bryr sig om sina medmänniskor"!
(citat från en av vederbörande, slängt mot en annan)
Jag har med mening utelämnat personinformation.
Det kommer alltså inte att skrivas i kommentarer-fältet heller, -ifall det kliar i fingrarna på någon att fråga.
Jag ville uttrycka min besvikelse, och det har jag gjort.
(Kanske ska förtydliga att denna resa kommer att bli av. Jag får bara inte längre följa med!)
Ett "blir maria ledsen om vi ändrar oss och säger nej nu?" skulle faktiskt ha hjälpt lite. En mening som hade tagit ca fem sekunder att säga, och då hade det i alla fall sett ut som att dom brydde sig. Istället fick jag ett "nej", hälsat till mig. -genom någon annan, alltså.
Ingen ursäkt eller förklaring till mig personligen.
Över två veckor har nu gått och fortfarande inte ett ljud från vederbörande. Eller jo... ett sms om önskan om en tjänst!
Jomenvisst!! I'll get right on it!
Igår togs detta upp. (Inte av dom. Oh no no no!).
(Utan av någon annan som inte tycker att det här varit helt schysst).
Vederbörande hade inte ens tänkt tanken på att jag kanske inte blivit så glad över att dom utestängde mig från en resa som det pratats om i månader. Att dom kanske inte betett sig så exemplariskt och att jag kanske hade uppskattat någon form av ursäkt, eller i alla fall ett mer omtänksamt sätt att fått veta det på, hade dom inte heller tänkt på.
När jag nu vet det här, kommer en ursäkt (om en sådan någonsin kommer att komma) nog att kännas sådär lagom äkta. Eftersom jag vet att uppmaningen om att överhuvudtaget be om ursäkt kommer från någon annan än dom själva.
Jag undrar vilka det egentligen är som "inte bryr sig om sina medmänniskor"!
(citat från en av vederbörande, slängt mot en annan)
Jag har med mening utelämnat personinformation.
Det kommer alltså inte att skrivas i kommentarer-fältet heller, -ifall det kliar i fingrarna på någon att fråga.
Jag ville uttrycka min besvikelse, och det har jag gjort.
Snopet.
När mina föräldrar överraskade mig igår genom att berätta att dom skulle hjälpa mig så att jag skulle kunna åka utomlands i feb, blev jag så glad att jag började grina! (vet inte om det hänt förr!)
Jag skulle få åka iväg, rensa huvudet från alla negativa tankar och koppla av i en vecka.
Det hade nog inte kunnat komma mer lägligt!
Jag var så glad, så glad, så glad!! Och så tacksam!
Tyvärr varade det inte länge, utan slogs brutalt i kras!
(Det är inget som jag eller Wille eller mina föräldrar kan göra nåt åt, så trots att resan togs från mig är jag otroligt tacksam över vad dom ville att göra! Det värmer verkligen jättemycket!! Tanken var underbar! Tack!!).
Jag skulle få åka iväg, rensa huvudet från alla negativa tankar och koppla av i en vecka.
Det hade nog inte kunnat komma mer lägligt!
Jag var så glad, så glad, så glad!! Och så tacksam!
Tyvärr varade det inte länge, utan slogs brutalt i kras!
(Det är inget som jag eller Wille eller mina föräldrar kan göra nåt åt, så trots att resan togs från mig är jag otroligt tacksam över vad dom ville att göra! Det värmer verkligen jättemycket!! Tanken var underbar! Tack!!).
Sophia
Försök att inte ta något för givet!! och skjut inte alltid upp saker..
För lite mindre än ett år sen bestämde jag mig för att försöka hitta en kär vän från de yngre åren av grundskolan. Vi hade fått lite kontakt under gymnasiet, men det hade runnit ut i sanden. Den här gången skulle jag göra ett bättre försök.
Om jag bara kommit på det en månad tidigare...
Jag tänker på henne då och då. Önskar att jag hade fått lära känna den lite äldre Sophia, men jag vårdar de gamla minnena -som jag är så glad att jag faktiskt har fått :)
För lite mindre än ett år sen bestämde jag mig för att försöka hitta en kär vän från de yngre åren av grundskolan. Vi hade fått lite kontakt under gymnasiet, men det hade runnit ut i sanden. Den här gången skulle jag göra ett bättre försök.
Om jag bara kommit på det en månad tidigare...
Jag tänker på henne då och då. Önskar att jag hade fått lära känna den lite äldre Sophia, men jag vårdar de gamla minnena -som jag är så glad att jag faktiskt har fått :)
Saknad
Vänner kommer och går, säger man ju... men jag har inte så lätt för den där "går"-biten. Speciellt en vän saknar jag ofta. Det är snart två år sen, men jag kan inte släppa det.
Vad hände? Två sms.
Hon kom med en kommentar som sårade mig ordentligt och jag gav svar på tal. Det var dumt, väldigt dumt, för efter det har vi inte pratat igen. Hon har inte velat prata med mig. Jag blev sårad, men jag kom över det relativt snabbt.. men jag hade då satt min sista potatis hos henne. Jag har skickat lite hälsningar som påskhälsning, nåt litet brev, men det kommer inget svar. Inga livstecken alls. Det slängdes nog i soporna direkt, oöppnat.
Två sms :(
För någon månad sen såg jag henne utanför bussfönstret i Valbo. Hon var ute och joggade. Det är enda gången jag sett henne på två år. Så konstigt att tänka att ifall hon sett mig då, hade hon nog lika snabbt tittat bort :( Gången innan hade vi pratat, skrattat och kramats hej då. För två år sedan.
Jag vill inte tränga mig på henne för mycket, för kanske vill hon bara glömma mig... och då borde jag kanske respektera det? Men jag kommer aldrig att glömma henne. Visst, hon sårade mig, men alla gör vi misstag.
Vad hände? Två sms.
Hon kom med en kommentar som sårade mig ordentligt och jag gav svar på tal. Det var dumt, väldigt dumt, för efter det har vi inte pratat igen. Hon har inte velat prata med mig. Jag blev sårad, men jag kom över det relativt snabbt.. men jag hade då satt min sista potatis hos henne. Jag har skickat lite hälsningar som påskhälsning, nåt litet brev, men det kommer inget svar. Inga livstecken alls. Det slängdes nog i soporna direkt, oöppnat.
Två sms :(
För någon månad sen såg jag henne utanför bussfönstret i Valbo. Hon var ute och joggade. Det är enda gången jag sett henne på två år. Så konstigt att tänka att ifall hon sett mig då, hade hon nog lika snabbt tittat bort :( Gången innan hade vi pratat, skrattat och kramats hej då. För två år sedan.
Jag vill inte tränga mig på henne för mycket, för kanske vill hon bara glömma mig... och då borde jag kanske respektera det? Men jag kommer aldrig att glömma henne. Visst, hon sårade mig, men alla gör vi misstag.
Vinner jag en Oscar kommer jag fortfarande, i mitt tacktal, säga: "Blubb Blubb Blubb".
Frissan och framtiden.
Jag har värre framtidsångest än någonsin. Jag har INGEN aning om vad jag vill bli -alls! Det gör mig galen. Om jag ens haft någonting att skjuta upp. Någonting. Tex "Jag vill bli Socionom.. fast jag väntar i några år!". Men jag har inte ens något att skjuta upp. "Man börjar aldrig på topp" skrev Wille igår. I know... de flesta får börja från botten inom yrkeslivet. Men jag har inte ens det... jag har inte ens någon Botten! Jag är under botten....
Klippningen hos frissan blev INTE bra. Det kändes bra när vi pratade om det... men när hon sen började klippa så blev det något annat. Jag sa att jag ville att det INTE skulle se ut på ett visst sätt.. Tex: hon brukar alltid klippa en del av håret som hon kallar "locket", som är överhåret och som klipps upp i omkring strax-ovanför-axel-höjd. Igår visade hon att hon tänkte klippa det 1 dm högre upp. WHAT? "Nej, men så brukar vi väl inte göra? Du brukar väl klippa det i den här nivån" sa jag. Hon försäkrade mig om att hon tänkte bara göra precis som alltid. Okej.. det är hon som är frisören, inte jag... och efter 5 år -eller vad det kan vara- vet hon nog hur hon brukar göra med mitt hår.....
Mitt hår ser nu tunnare ut än någonsin och hon har klippt det så att man nästan skulle tro att jag har en jävla mössa eller satt i löshår. Va håller hon på med? Det här kommer inte ha växt ut så att det ser bra ut förns först i sommar!! Hon vet hur noga jag är med mitt hår.. hon vet hur rädd jag är om de små hår jag har -det är ju så tunt..... och så gör hon SÅHÄR!!! Som sagt... ETT ÅR kommer det att ta innan det vuxit ut den decimetern!
Nöjd? NEJ!!! SÅ ÅT HELVETE HELLER!!!
Värst är att det finns INGET jag kan göra åt det!!! När hon var klar kunde jag inte dölja min "VAD HAR DU GJORT"-känsla helt. Det såg precis ut så som hon och jag sagt att det INTE INTE INTE skulle göra!!!!
Då säger hon att hon kan klippa lite till, så att det inte syns. KLIPPA ÄNNU MER? Då blir det ju ännu mindre hår!!
När det gäller mitt hår, är jag petig. Jag orkar sällan bry mig om att fixa det, eller så... men jag är galet rädd om det. -därför jag aldrig ens färgat det.
Jag trodde att en tur till frissan skulle pigga upp mig..
SÅ FAN HELLER!!!
Klippningen hos frissan blev INTE bra. Det kändes bra när vi pratade om det... men när hon sen började klippa så blev det något annat. Jag sa att jag ville att det INTE skulle se ut på ett visst sätt.. Tex: hon brukar alltid klippa en del av håret som hon kallar "locket", som är överhåret och som klipps upp i omkring strax-ovanför-axel-höjd. Igår visade hon att hon tänkte klippa det 1 dm högre upp. WHAT? "Nej, men så brukar vi väl inte göra? Du brukar väl klippa det i den här nivån" sa jag. Hon försäkrade mig om att hon tänkte bara göra precis som alltid. Okej.. det är hon som är frisören, inte jag... och efter 5 år -eller vad det kan vara- vet hon nog hur hon brukar göra med mitt hår.....
Mitt hår ser nu tunnare ut än någonsin och hon har klippt det så att man nästan skulle tro att jag har en jävla mössa eller satt i löshår. Va håller hon på med? Det här kommer inte ha växt ut så att det ser bra ut förns först i sommar!! Hon vet hur noga jag är med mitt hår.. hon vet hur rädd jag är om de små hår jag har -det är ju så tunt..... och så gör hon SÅHÄR!!! Som sagt... ETT ÅR kommer det att ta innan det vuxit ut den decimetern!
Nöjd? NEJ!!! SÅ ÅT HELVETE HELLER!!!
Värst är att det finns INGET jag kan göra åt det!!! När hon var klar kunde jag inte dölja min "VAD HAR DU GJORT"-känsla helt. Det såg precis ut så som hon och jag sagt att det INTE INTE INTE skulle göra!!!!
Då säger hon att hon kan klippa lite till, så att det inte syns. KLIPPA ÄNNU MER? Då blir det ju ännu mindre hår!!
När det gäller mitt hår, är jag petig. Jag orkar sällan bry mig om att fixa det, eller så... men jag är galet rädd om det. -därför jag aldrig ens färgat det.
Jag trodde att en tur till frissan skulle pigga upp mig..
SÅ FAN HELLER!!!
Jag är sur.
Sådär ilsk och frustrerad att man inte vet vart man ska ta vägen.. Jag är där just nu!I något som jag antar vara ett genomtänkt och vuxet försök att göra allting bättre stampade jag nyss i trappan och sparkade igen toalettdörren.
Enda resultat: ont i fötterna och än mer less!
Orsak: Framtiden!
Detta med att inte veta vad jag ska göra, det som skulle göra mig äventyrslysten och tillfreds, håller på att göra mig galen just nu. Att åka till England i ett halvår är inte lika spännande nu när Wille bestämt sig för att börja plugga i Skövde. Jag har inget jobb. Jag har kommit in på Ekonomprogrammet, men det hade jag inte tänkt att gå. Jag har även kommit in på kursen Socialpsykologi. Den hade jag tänkt att gå, så skulle jag ändå bestämma mig för att bli ekonom, kommer jag att läsa 150% första perioden. Tjoho!
Helst skulle jag vilja tjäna mycket pengar på ett roligt och varierande jobb! Jag kan jobba stenhårt, men då vill jag gärna att det ger utdelning också.
Ovanpå allt kan jag inte åka till matfestivalen i Skövde på fredag, som Wille och jag sagt sen ett par månader tillbaka. Detta dels för jag mitt rövhål har bokat in klipptid på fredag (går isf att ändra), och för att första (av två) föreläsningen är på lördag (går däremot INTE att ändra!!). Idiotiskt!
(Lägg till att jag inte vet om jag ska våga klippa av håret lite (tänk om jag ångrar mig!!!) OCH att jag inte köpt boken till soc.psyk.kursen...#"/"#¤&).
Jag är sur.
Denna lediga dag suger.
Jag som skulle njuta av denna vecka av absolut ledighet, äta glass, kolla på film och bara förbereda inför Rhodos...
Började bra med att jag fick en sjuk ångest över att jag sa nej till jobb-pass. Jag känner att jag har en förkylning som ligger och lurar och vill spritta fram, OCH jag känner mig stel i hela kroppen av helgens 24 timmars jobb. Men ändååå..
Sen kom pappa, glad som en sol och med världens filuransiktsuttryck, in med posten och gav mig ett såntdär tjockt brev från högskolan. NEEJ! Han blev helt överlycklig när han hörde att jag sökt till Ekonomiprogrammet, men (just därför skulle han inte få veta nåt) inte alls lika nöjd när han förstod att jag inte är speciellt intresserad av att tacka ja.
Först ville han inte ens lyssna på det örat, utan babblade på om alla möjligheter som väntar mig, vilka roooliga kurser jag skulle få läsa. (1 Han älskar att plugga på högskola. 2 Han älskar ekonomi. 3 Ja han är knäpp :P :P :P). Ursh.. kändes hemskt att göra honom besviken. Glädjen byttes till "jaha, vad har du för andra alternativ då, om du skulle tacka nej till det här, VA?".
Ja, tack tack så mycket! Jag har framtidsångest så det räcker redan...
Jag sökte bara lite restplatser en kväll för skojs skull -man kan ju tacka nej!- utifall att jag skulle vilja plugga nu såhär mot hösten. Men planerna för i höst var att INTE plugga något program. Plugga någon kurs, kanske.. och sedan göra det som kommer. Alltid händer det ju något!
Ekonomi har jag som sista utväg för mitt liv.. för någonting måste jag ju bli, och det verkar inte som att jag någonsin kommer att hitta "mitt kall" här i livet. Men jag hade inte tänkt att jag skulle behöva använda "sista utvägen" än på några år.
Men nu känner jag mig; dålig för att jag tackade nej till jobbpass idag, och oansvarig och lat för att jag tänker tacka nej till en utbildning som jag inte ens allvarligt menat att gå...
Började bra med att jag fick en sjuk ångest över att jag sa nej till jobb-pass. Jag känner att jag har en förkylning som ligger och lurar och vill spritta fram, OCH jag känner mig stel i hela kroppen av helgens 24 timmars jobb. Men ändååå..
Sen kom pappa, glad som en sol och med världens filuransiktsuttryck, in med posten och gav mig ett såntdär tjockt brev från högskolan. NEEJ! Han blev helt överlycklig när han hörde att jag sökt till Ekonomiprogrammet, men (just därför skulle han inte få veta nåt) inte alls lika nöjd när han förstod att jag inte är speciellt intresserad av att tacka ja.
Först ville han inte ens lyssna på det örat, utan babblade på om alla möjligheter som väntar mig, vilka roooliga kurser jag skulle få läsa. (1 Han älskar att plugga på högskola. 2 Han älskar ekonomi. 3 Ja han är knäpp :P :P :P). Ursh.. kändes hemskt att göra honom besviken. Glädjen byttes till "jaha, vad har du för andra alternativ då, om du skulle tacka nej till det här, VA?".
Ja, tack tack så mycket! Jag har framtidsångest så det räcker redan...
Jag sökte bara lite restplatser en kväll för skojs skull -man kan ju tacka nej!- utifall att jag skulle vilja plugga nu såhär mot hösten. Men planerna för i höst var att INTE plugga något program. Plugga någon kurs, kanske.. och sedan göra det som kommer. Alltid händer det ju något!
Ekonomi har jag som sista utväg för mitt liv.. för någonting måste jag ju bli, och det verkar inte som att jag någonsin kommer att hitta "mitt kall" här i livet. Men jag hade inte tänkt att jag skulle behöva använda "sista utvägen" än på några år.
Men nu känner jag mig; dålig för att jag tackade nej till jobbpass idag, och oansvarig och lat för att jag tänker tacka nej till en utbildning som jag inte ens allvarligt menat att gå...
Denna lediga dag SUGER STENHÅRT!
(-Jag skulle nog ha jobbat istället.. då hade jag fått Nåt utav idag iaf.)
(-och DÄR kände jag mig ännu värre...)
(-Jag skulle nog ha jobbat istället.. då hade jag fått Nåt utav idag iaf.)
(-och DÄR kände jag mig ännu värre...)
Sammanfall.
Jag är en sådan person som måste vara ensam ibland, annars får jag stora nippran. Nu har det blivit så -fast gått snäppet längre också.
Problemet är att även fast jag kanske är på bristningsgränsen och verkligen måste vara ensam.. kommer någon då som jag tycker om, då vill jag inte säga nej. För att under tiden jag är med personen tycker jag att det är jättekul :) men efteråt känner jag att det kanske inte var så smart, då ensamhets-behovet vuxit sig ännu större.
I slutet av Ransäter-tiden var jag inte ensam mycket alls...
Det hade ju redan börjat rinna över när jag var i Ransäter, så den här sista veckan blev nog bara för mycket av det goda!
Bestämmelser, planer osv känns helt plötsligt kvävande och jag får ett smått obehag. Jag skulle åka till gbg nästa vecka, men det har ställts in. Jag måste vara ensam, göra ingenting och nästan ha tråkigt. Finns inget annat alternativ.
Min absoluta skräck -som får mig att må down right helvetiskt- är att detta ska ha slitit på vårat förhållande, eftersom det var där jag var nu den här sista veckan. Jag är absolut livrädd!! Ont i magen, sover oroligt, tänker på det konstant. Och DÅ tänker jag... tänk om det inte är någon fara och att detta negativa tänkande skulle förstöra istället?
Jag tänker på det jämt, och får jag en idé såhär, då är det bedrövligt svårt för mig att ta mig ur det. HJÄLP!
Problemet är att även fast jag kanske är på bristningsgränsen och verkligen måste vara ensam.. kommer någon då som jag tycker om, då vill jag inte säga nej. För att under tiden jag är med personen tycker jag att det är jättekul :) men efteråt känner jag att det kanske inte var så smart, då ensamhets-behovet vuxit sig ännu större.
I slutet av Ransäter-tiden var jag inte ensam mycket alls...
. . Slutprojekts-veckan som krävde all vår tid.
. . Veckan efter spenderades nästan uteslutande med Wille, eftersom jag knappt sett umgåtts med honom under slut.proj.
. . Efter det kom en dag då jag kände mig helt knäpp, jag var en blandning mellan stirrig och helt matt.. och jag kom fram till att det berodde på att jag inte fått varit ensam.
Trots det fortsatte jag umgås, för det var ju bara någon vecka kvar av tiden där. Skulle jag spendera den tiden på rummet, när värdefull tid med folk jag kanske aldrig skulle träffa igen, gick förbi? Nä.
. . Sista veckan. Ur-packningen av rummet, umgås, skolavslutning och flytten hem. Jag hade då några dagar på mig att försöka packa upp alla miljarder grejer från Ransäter, i ett redan fullt rum. Inte lätt!
. . Packa igen för att åka till Wille. Där var det studentfirande med hela hans släkt. Vi bodde hos hans farmor och farfar och vi hängde 24-7. Hela tiden medveten om folk, krav/press på hur man skulle bete sig osv osv.
. . En dag efter att jag kom tillbaka från Wille, började jobbet.
Där är jag nu.
. . Veckan efter spenderades nästan uteslutande med Wille, eftersom jag knappt sett umgåtts med honom under slut.proj.
. . Efter det kom en dag då jag kände mig helt knäpp, jag var en blandning mellan stirrig och helt matt.. och jag kom fram till att det berodde på att jag inte fått varit ensam.
Trots det fortsatte jag umgås, för det var ju bara någon vecka kvar av tiden där. Skulle jag spendera den tiden på rummet, när värdefull tid med folk jag kanske aldrig skulle träffa igen, gick förbi? Nä.
. . Sista veckan. Ur-packningen av rummet, umgås, skolavslutning och flytten hem. Jag hade då några dagar på mig att försöka packa upp alla miljarder grejer från Ransäter, i ett redan fullt rum. Inte lätt!
. . Packa igen för att åka till Wille. Där var det studentfirande med hela hans släkt. Vi bodde hos hans farmor och farfar och vi hängde 24-7. Hela tiden medveten om folk, krav/press på hur man skulle bete sig osv osv.
. . En dag efter att jag kom tillbaka från Wille, började jobbet.
Där är jag nu.
Det hade ju redan börjat rinna över när jag var i Ransäter, så den här sista veckan blev nog bara för mycket av det goda!
Bestämmelser, planer osv känns helt plötsligt kvävande och jag får ett smått obehag. Jag skulle åka till gbg nästa vecka, men det har ställts in. Jag måste vara ensam, göra ingenting och nästan ha tråkigt. Finns inget annat alternativ.
Min absoluta skräck -som får mig att må down right helvetiskt- är att detta ska ha slitit på vårat förhållande, eftersom det var där jag var nu den här sista veckan. Jag är absolut livrädd!! Ont i magen, sover oroligt, tänker på det konstant. Och DÅ tänker jag... tänk om det inte är någon fara och att detta negativa tänkande skulle förstöra istället?
Jag tänker på det jämt, och får jag en idé såhär, då är det bedrövligt svårt för mig att ta mig ur det. HJÄLP!
Snart dags..
Snart är det dags att åka till tågstationen -igen.
Jag har den vanliga motviljan i mig.. jag är humörig, gör ingenting och känner mig samtidigt stressad.
Misstolka inte.. jag gillar Ransäter och folket där.. men jag är färdig med det stället! Ett år räcker gott och väl för mig. Jag klarar inte av att bo sådär. Det är för mycket skokartong över det!! Det är alldeles för isolerat, samtidigt som det inte går att vara ensam där. Det enda alternativet är att stänga in sig på sitt rum, men det blir man ju också knäpp av. Man kan inte röra sig utanför rummet om man vill vara ensam.
Igår när jag skulle möta Karin, gick jag och satte mig på en bänk mitt på torget i solen och bara NJÖT! Jag såg ingen jag kände, ingen noterade något extra att jag satt där.. jag hade aldrig trott att en sån sak skulle ge ett sånt lugn! :)
(inte min bild)
Jag har den vanliga motviljan i mig.. jag är humörig, gör ingenting och känner mig samtidigt stressad.
Misstolka inte.. jag gillar Ransäter och folket där.. men jag är färdig med det stället! Ett år räcker gott och väl för mig. Jag klarar inte av att bo sådär. Det är för mycket skokartong över det!! Det är alldeles för isolerat, samtidigt som det inte går att vara ensam där. Det enda alternativet är att stänga in sig på sitt rum, men det blir man ju också knäpp av. Man kan inte röra sig utanför rummet om man vill vara ensam.
Igår när jag skulle möta Karin, gick jag och satte mig på en bänk mitt på torget i solen och bara NJÖT! Jag såg ingen jag kände, ingen noterade något extra att jag satt där.. jag hade aldrig trott att en sån sak skulle ge ett sånt lugn! :)
(inte min bild)
A mess.
I'm a mess. Inside.
Det är drygt, jobbigt och förvirrande.
Varför är det såhär?
Jag letar desperat efter förklaringar och lösningar...
men sånt kommer ju inte bara för att man ber om det...
Jag vill "landa". Jag vill veta vad jag vill, vill veta vad jag tycker.
Ett ganska intressant råd som jag jag fått en person, har susat omkring i huvudet på mig i ett par veckor nu... men jag vet inte om jag skulle kunna följa det. Kan dock inte låta bli att fundera..
Det här gör mig galen!
Jag hatar att jag inte hatar dig!
-vilket fick mig att tänka på...
Det är drygt, jobbigt och förvirrande.
Varför är det såhär?
Jag letar desperat efter förklaringar och lösningar...
men sånt kommer ju inte bara för att man ber om det...
Jag vill "landa". Jag vill veta vad jag vill, vill veta vad jag tycker.
Ett ganska intressant råd som jag jag fått en person, har susat omkring i huvudet på mig i ett par veckor nu... men jag vet inte om jag skulle kunna följa det. Kan dock inte låta bli att fundera..
Det här gör mig galen!
Jag hatar att jag inte hatar dig!
-vilket fick mig att tänka på...
I hate the way you talk to me,
and the way you cut your hair.
I hate the way you drive my car i hate it when you stare.
I hate your big Dumb Combat boots and the way you read my mind.
I hate you so much it makes me sick it even makes me rhyme.
I hate it that you're always right i hate it when you lie.
I hate it when you make you make me laugh , even worse when you make me cry
I hate it when you're not around and the fact that you didn't call
but most of all i hate the way i don't hate you,
not even close
not even a little bit
not even at all !
and the way you cut your hair.
I hate your big Dumb Combat boots and the way you read my mind.
I hate you so much it makes me sick it even makes me rhyme.
I hate it that you're always right i hate it when you lie.
I hate it when you make you make me laugh , even worse when you make me cry
I hate it when you're not around and the fact that you didn't call
but most of all i hate the way i don't hate you,
not even close
not even a little bit
not even at all !
Jag vet inte.
Hur vet man VAD och OM man känner något för någon?
"Man bara vet". Jaja, bla bla bla! Jag är inte så säker på det där...
Jag pratade med en god vän igår. Han sa faktiskt väldigt intressanta kommentarer till mig..
Han sa bland annat det som jag så väl vet; att jag tänker alldeles för mycket. Men han lade även till att jag måste lyssna på mina känslor. Över huvudtaget låta känslorna komma fram. Låta dom finnas.
När jag träffar någon och denne visar intresse av mig går jag omedvetet igenom varje del och egenskap av personen, yttre och inre.. godkänner (eller inte godkänner) bit för bit. Tänker tänker tänker. Jag bryr mig också alldeles för mycket om vad omvärlden anser. Jag verkar inte släppa inte fram några känslor -ens för mig själv. Det är bara "jag vet inte" och nekanden hela tiden.
Är det så att jag aldrig får några känslor för någon, eller tillåter jag mig bara inte?!
I efterhand, när personen är borta, har jag någon gång mått dåligt över det. Är det då för att jag faktiskt har/hade känslor för honom, eller är det själva grejen att det inte finns där längre?
Jag vet inte. Jag vet inte alls. -och det är inte roligt på en fläck!
Det kanske mest intressanta som min vän sa var när han påpekade Hur jag sa, Vad jag sa och hur jag betedde mig när jag pratade om någon... och utifrån det drog en sjukt oväntad slutsats. Det fick det att sätta totalt storsnurr i huvudet på mig!
What? How? Why? In what way? Really? WHAAAAT?
Jag funderade på vad han sa... och sa emot... nej, så var det ju inte!
Det var fel.
MEN...
Jag vet inte.
"Man bara vet". Jaja, bla bla bla! Jag är inte så säker på det där...
Jag pratade med en god vän igår. Han sa faktiskt väldigt intressanta kommentarer till mig..
Han sa bland annat det som jag så väl vet; att jag tänker alldeles för mycket. Men han lade även till att jag måste lyssna på mina känslor. Över huvudtaget låta känslorna komma fram. Låta dom finnas.
När jag träffar någon och denne visar intresse av mig går jag omedvetet igenom varje del och egenskap av personen, yttre och inre.. godkänner (eller inte godkänner) bit för bit. Tänker tänker tänker. Jag bryr mig också alldeles för mycket om vad omvärlden anser. Jag verkar inte släppa inte fram några känslor -ens för mig själv. Det är bara "jag vet inte" och nekanden hela tiden.
Är det så att jag aldrig får några känslor för någon, eller tillåter jag mig bara inte?!
I efterhand, när personen är borta, har jag någon gång mått dåligt över det. Är det då för att jag faktiskt har/hade känslor för honom, eller är det själva grejen att det inte finns där längre?
Jag vet inte. Jag vet inte alls. -och det är inte roligt på en fläck!
Det kanske mest intressanta som min vän sa var när han påpekade Hur jag sa, Vad jag sa och hur jag betedde mig när jag pratade om någon... och utifrån det drog en sjukt oväntad slutsats. Det fick det att sätta totalt storsnurr i huvudet på mig!
Jag funderade på vad han sa... och sa emot... nej, så var det ju inte!
Det var fel.
MEN...
Jag vet inte.
Upp och Ner
Ibland går det upp och ibland går det ner. Nu är det lite ner...
Jag känner mig lite (-som Lina skulle sagt :P):
Osynlig och i vägen.
Jag känner mig lite (-som Lina skulle sagt :P):
Osynlig och i vägen.
-Lyckas med den kombinationen du om du kan!
Årets värsta
God Morgon
Ni vet sånadär dagar då man vaknar och allt känns "YEAH" och inget kan gå fel?
Så känns det INTE!
Jag har ett obehag i kroppen.
Känner mig lite på min vakt inför vad som komma skall..
(har detta med att göra att jag sovit 10 h inatt, och att under de sista 2 timmarna drömde jag att köket svämmade över, min kanin drunknade och att pappa stoppade en katt i micron och såg hur länge den kunde överleva?)
Så känns det INTE!
Jag har ett obehag i kroppen.
Känner mig lite på min vakt inför vad som komma skall..
(har detta med att göra att jag sovit 10 h inatt, och att under de sista 2 timmarna drömde jag att köket svämmade över, min kanin drunknade och att pappa stoppade en katt i micron och såg hur länge den kunde överleva?)
En såndär dag..
Idag är en såndär dag då man behöver nån som slår en i huvudet och säger:
Jag känner mig liten idag. Lite ensam och i vägen.
Det är inte klokt, jag vet!
Längtar just nu hem till alla er som känner mig och som jag vet tycker om mig precis som jag är. Jag har sagt det förr och kan säga det igen.. Ni skulle inte känna igen mig om ni såg mig här!! Jag är så reserverad och tillbakahållen :S
Jag tycker inte om det här :(
Fy va dryg du är, Maria. Skärp dig nu!
Men herregud kvinna, ser du inte vad du har??
Jag känner mig liten idag. Lite ensam och i vägen.
Det är inte klokt, jag vet!
Längtar just nu hem till alla er som känner mig och som jag vet tycker om mig precis som jag är. Jag har sagt det förr och kan säga det igen.. Ni skulle inte känna igen mig om ni såg mig här!! Jag är så reserverad och tillbakahållen :S
Jag tycker inte om det här :(
Fy va dryg du är, Maria. Skärp dig nu!
Kramsjuk
Idag har det varit grått och ruggit ute.. regnat ordentligt också.
Typisk svensk höstdag.
Men det är inte värre än att man kan göra något åt det...
Först hade jag och ett par av damerna lite mysfika. Efteråt tände jag lite ljus överallt i mitt rum, slog på musik, svepte in mig i min fleecefilt och satte mig vid datorn....
Jättemysigt!
MEN.. det fattades något..
..det fattas någon...
Jag är kramsjuk!
En höst tillsammans med någon är mysig. En höst ensam blir lätt kall, grå och kylig.
Så kom hit :) NU!
Men vem sjutton skulle det egentligen vara?
Ingen av de som tycker om mig har jag några såna intressen av..
och de jag har intresse av, tycker inte att jag är speciellt märkvärdig..
(Gillar inte denna typ av ironi..)
Aja, det får bli högar med ljus i höst istället..
och det kunde ju varit värre :)
Typisk svensk höstdag.
Men det är inte värre än att man kan göra något åt det...
Först hade jag och ett par av damerna lite mysfika. Efteråt tände jag lite ljus överallt i mitt rum, slog på musik, svepte in mig i min fleecefilt och satte mig vid datorn....
Jättemysigt!
MEN.. det fattades något..
..det fattas någon...
Jag är kramsjuk!
En höst tillsammans med någon är mysig. En höst ensam blir lätt kall, grå och kylig.
Så kom hit :) NU!
Men vem sjutton skulle det egentligen vara?
Ingen av de som tycker om mig har jag några såna intressen av..
och de jag har intresse av, tycker inte att jag är speciellt märkvärdig..
(Gillar inte denna typ av ironi..)
Aja, det får bli högar med ljus i höst istället..
och det kunde ju varit värre :)
Litet barn.
Natten till iförrgår sov jag jättedåligt. Jag vaknade i panik flera gånger, trodde jag försovit mig. Bra sömn..!
Vid frukosten fick jag inte i mig så mycket. Var så kolosalt nervös inför att vi skulle sjunga solo på Scenisk Gestaltning igår. Jag skakade och mådde fysiskt illa.
-Det är därför jag är här... för att få bort denna nervositet och scenskräck!
(Sedan hann jag hur som helst inte sjunga... det var ungefär bara hälften som hann med det.)
Av nån anledning hade alla valt dystra låtar.. och redan vid den första som sjöng kände jag tårar i halsen. Den sista sjöng Gabriellas Sång från Så Som I Himmelen. Den är ju så vacker! Då fick vi övriga spela kören som Gabriella sjunger i.. och en av killarna fick vara Conny -hennes make som misshandlar henne. Jag levde mig in för mycket... det blev en känsla för mycket!
Jag kilade ut därifrån o sjönk ihop på golvet i köket..
Jag gick tillbaka minuten innan vi slutade.. men hann sen inte mer än till mitt rum innan det brast helt.
Senare på kvällen tittade vi på film --> A Walk To Remember. Älskar den filmen, men den var och petade på alldeles för mycket i mitt huvud, så jag blev till slut tvungen att gå därifrån också...
Det har hänt lite mycket det senaste halvåret!!!
Tror att bytet av preventivmedel kan nog ha "hjälpt till" en hel del med detta också. Jag byter nog tillbaka, eller slutar snart.. Jag klarar inte av det här!
Vid frukosten fick jag inte i mig så mycket. Var så kolosalt nervös inför att vi skulle sjunga solo på Scenisk Gestaltning igår. Jag skakade och mådde fysiskt illa.
-Det är därför jag är här... för att få bort denna nervositet och scenskräck!
(Sedan hann jag hur som helst inte sjunga... det var ungefär bara hälften som hann med det.)
Av nån anledning hade alla valt dystra låtar.. och redan vid den första som sjöng kände jag tårar i halsen. Den sista sjöng Gabriellas Sång från Så Som I Himmelen. Den är ju så vacker! Då fick vi övriga spela kören som Gabriella sjunger i.. och en av killarna fick vara Conny -hennes make som misshandlar henne. Jag levde mig in för mycket... det blev en känsla för mycket!
Jag kilade ut därifrån o sjönk ihop på golvet i köket..
Jag gick tillbaka minuten innan vi slutade.. men hann sen inte mer än till mitt rum innan det brast helt.
Senare på kvällen tittade vi på film --> A Walk To Remember. Älskar den filmen, men den var och petade på alldeles för mycket i mitt huvud, så jag blev till slut tvungen att gå därifrån också...
Det har hänt lite mycket det senaste halvåret!!!
Saknar er där hemma nå förbannat... ni som känner mig utan och innan. Ni som jag kan vara precis hur som helst med.. precis mig själv i alla lägen.. utan att behöva tänka en sekund.
Just nu känner jag mig som ett litet barn. Sådär ta-hand-om-mig-ig!
Just nu känner jag mig som ett litet barn. Sådär ta-hand-om-mig-ig!
Tror att bytet av preventivmedel kan nog ha "hjälpt till" en hel del med detta också. Jag byter nog tillbaka, eller slutar snart.. Jag klarar inte av det här!
