Maria

Hon kom med en personlig önskan om att jag skulle sjunga på hennes begravning. Problem; 1. Jag har svårt att sjunga inför folk, 2. Jag kommer inte kunna säga många ord under begravningen.. så hur skulle jag då kunna sjunga? På HENNES begravning! Jag som tar mig igenom dagarna genom att låtsas att allt är som vanligt...
Lösningen jag kom på var att spela in låten innan och spela upp i kyrkan...
Den sjungs för henne lika mycket då som om jag sjungit live, eftersom den spelades in för henne.


Vaknade upp igår med rysligt halsont, svullen hals och en knappt användbar röst -den rosslade och flög okontrollerat upp och ner. Men med två dagar till begravningen hade jag inte mycket val.. Jag var tvungen att sjunga!
Kosta vad det kosta ville -- Låta som det låta ville. Hon ville ha min röst i kyrkan.. då ska den det!

Jag drack nån liter te, vilade, tog Mucoangin och hoppades på ett mirakel.

Stämbanden var inte direkt stabila och hade heller inte någon riktigt lust att hoppa hur som helst mellan låga G och höga E (g-e2), förståligt kanske, men efter ett tag tog mig igenom sången med de rätta tonerna.

Även om jag inte är helt nöjd, vet jag att Hon skulle ha tyckt om det, och det är huvudsaken! Vad resten tycker, bryr jag mig inte om! Jag gör det endast för henne och ingen annan!
Detta är mellan oss två! <3

---

Söndag - Lite känningar av halsont. Körde fullkur med vitlök, C-vitamin, Nyodex och massor av positiva tankar.
Eftersom den senaste sjukan -3 inlägg ner- gick över helt otroligt och chockerande fort (sisådär en fyra år sen jag blev av med en sjuka lika snabbt som folk normalt blir :/), tänkte jag att denna elaka tidsålder av långvariga, sega, elaka, förkylningar kanske börjar lida mot sitt slut.
Jag tänkte att jag kanske skulle kunna hindra detta halsont från att bil nåt mer.
Tänkte jag..

Måndag - Vaknade med lite mer halsont. Fullkur igen. Vid lunch/em började kroppen göra ont. Några timmar senare låg jag i sängen stigande feber och även ont i huden. Tog alvedon. Febern steg. Drack så mycket jag orkade.
Hemsk febernatt!

Tisdag - Febern sänkt. Sängliggande. Drack kopiöst. Huvudvärk!!! Kunde vara uppe ~15 min i taget. Gick som en halvseende zombie med långsam tankeverksamhet. Svårt att formulera långa meningar. Svettades, svettades, frös, svettades, svettades, frös. Summa sumarum: Rätt risig!

Onsdag - Rörligheten tillbaka. Kunde vara uppe. Kunde prata. Fick mina normala ögon tillbaka. Knappt märkbar feber -svettades/frös bara lite i tid och otid. Dock ingen röst! Smått panik, eftersom jag behövde min röst denna dag! Drack någon liter te, vilade och hoppades på det bästa.
Vid 16 kändes det bättre än på ett par dagar.
Gjorde inspelningen! Var jätteroligt! Kände mig ungefär som vanligt under tiden vi var där... men jag får ta smällen efteråt och idag.
Rysligt ont i halsen på kvällen!

1. Under detta år har jag varit pankare än jag någonsin varit (sedan jag slutade få månadspeng).
2. Jag älskar utlandsresor. Smått intill galen i det, faktiskt!
3. Mitt favorithotell är Sunwing Resort Sandy Bay, Ayia Napa, Cypern. Tre gånger har jag varit där med familjen och mormor. Att jag blev så såld på det, hade nog stor del i att vi åkte dit två gånger till. Andra gången fixade pappa till och med så att vi fick samma hotellrum (min önskan, claro! :P). Crazy? Yeah!
(För några år sen renoverade och byggde dom om ordentligt där... jag är en blandning mellan nyfiken och rädd över vad dom gjort med stället...)

Wille och jag tittade för skojs skull på ving.se för några veckor sen och konstaterade att om jag skulle vinna på lotto, skulle vi åka till Cypern-hotellet. (Att åka dit i juli kostar för två pers 17'-18'000:- med det billigaste rumsalternativet).
Det skulle vara så kul att få visa honom det hotellet. Mitt hotell.


Iförrgår fick jag ett mail från Ving där dom upplyste att dom skulle ha Happy Hour fredag 12-14 (igår). Muttrande för mig själv -jag har ju inte råd att åka någonstans- tittade jag på listan med hotell som skulle ingå i erbjudandet. Säkert bara skithotell..., tänkte jag.
Sen.... -WHAAAT???

S u n w i n g   R e s o r t   S a n d y   B a y 4 0 7 5   k r o n o r

Jag är ju pank, men jag kunde inte sluta titta på det här! Efter några timmar hade jag bestämt mig. Jag skulle göra det som krävdes för att få åka!!!
Jag ringde Wille.
För att dra det senare kort; Först fick han svaret att det inte skulle gå.. ett besked som fick mig att sätta mig mitt på golvet i hallen och fälla några tårar (ja, jag är nog lite känsligare än vanligt). Men någon timme senare meddelade han att det nog visst skulle gå!!! Vilken vändning! Jag skakade och pep om vartannat.
Jag pratade med pappa, för jag skulle jobba under dessa happy hour-timmar. Vi gick igenom ALLT han kunde tänkas behöva veta.. och sen var det bara att åka till jobbet och hoppas på det bästa.
Den väntan gjorde mig MYCKET mer nervös än jag varit dagen innan under dansshowen på teatern.

Kring 13-tiden kom pappa plötsligt in på jobbet!! "Har du sett sms:et?" frågade han. "Va?! Nä, det har jag inte!". Det hade varit full rulle på jobbet. "Du har inte läst det?" sa han. Han såg inte så glad ut, så jag tänkte snabbt att han inte lyckats knipa någon resa och blivit orolig när jag inte svarat.
Då säger han: "Det är fixat!".
Jag tjöt rakt ut (det gick inte att hejda!), frågade min skiftledare "får jag krama honom?". Han nickade, så jag sprang runt disken och kastade mig om halsen på pappa!!! :D :D :D
Överlycklig? Det är bara förnamnet!! Alla som hade kontakt med mig den dagen, skakade på huvudet åt mig minst en gång vardera.

Denna boost kunde inte kommit lägligare!


Just det datumet, det resemålet, det hotellet, just det här året... jag vet någon som kommer vara med mig, in mind and spirit, hela resan!! Varje resa dit har är så präglade av henne, så jag anar att det kommer bli rätt känslosamt stundvis... men jag vet att Wille förstår!

I förrgår konstaterade jag för Lillis att jag faktiskt varit frisk ganska länge! :) och att det varit jätteskönt!

Idag satt jag, helt frivilligt, vid frukostbordet 08:30!!! Det var dessutom andra gången jag var uppe (första gången var vid fem-tiden) och båda gångerna vaknade jag av.. ja, gissa... ont i halsen!!!

För ett dygn sen var jag och jobbade, utan större problem. Nu sitter jag här varm som en kamin, samtidigt som jag fryser gräsligt. Halsen gör ont.

INTE KUL!!!

Jag vill jobba. Jag vill kunna röra på mig. Jag måste kunna sjunga någon gång inom den kommande veckan.

Nu måste jag kurera mig så jag orkar vara uppe till 05:00, för att jobba krogrush inatt. Inte kul! Av någon anledning känns det extra "nej" att vara sjuk en krognatt, för det är så många som "sjukanmäler sig" av anledningen att dom inte vill jobba.

Jag var på The Last Bounce på Globen i april och en av låtarna satte sig på huvudet på mig. Igår när jag ringde Wille, gick han plötsligt och nynnade på den, så jag bestämde mig för att hitta låten. Det enda jag hade att gå på var "What's up What's up" gång på gång på gång.  Kul... inte helt ovanligt förekommande i texter och stavningarna är oändliga!

But I made it!

Det är inte Ying Yang Twins, inte G-Dragon, inte T.I.
Låtens titel stavas inte What's Up, Wazzup, Whazzup, Wassup, Wass Up... utan;

Jag har aldrig tyckt om när folk säger "Jag förstår hur du känner dig!". Nu tycker jag mer illa om det än någonsin. Nästan så att det känns som en förolämpning, tycker jag. Jaha, så det jag känner är så enkelt och ytligt att du -som inte upplever det- kan förstå hur det är direkt?!
Så Nej, jag blir inte glad av att höra det!

Det är skillnad att säga "Jag förstår ATT det är... jobbigt/fruktansvärt" eller "Det måste kännas....". Det är en helt annan sak. Det är okej. Att förstå att någon har det jobbigt är skillnad mot att påstå att man förstår själva känslorna och kan sätta sig in i hur han/hon känner. Känslor är så unika. Samma händelse framkallar helt olika känslor hos olika personer.


Rangordna heller aldrig! Något som för dig kanske är blaha, kan betyda jättemycket för någon annan.
T.ex. fasar jag för dagen då Diesel inte vaknar igen. Många skulle nog vilja säga att "det är ju bara en kanin". Vadå, bara en kanin? Inte för mig! Tack så mycket! Man kanske måste vara en engagerad djurägare för att förstå, men han är inte "bara en kanin" för mig!

Igår följde jag med till radhuset. Medan mamma ringde en massa samtal, gick jag upp.

Övervåningen såg ut som vanligt.
Ända sedan hon började bo på nedervåningen och sedan, mer eller mindre, slutade använda övervåningen, har tiden nästan stått stilla där uppe. Saker som kanske skulle ha ändrats eller bytts ut, om det fortfarande använts dagligen, fanns kvar. Det såg alltså väldigt mycket ut som under den tiden då jag ofta bodde där;

- Hennes rosa trasiga nattlinne med avkapade ärmar, som jag övertagit och som hon ibland försökte få mig att slänga -men jag vägrade.
- Tvålhållaren som mer eller mindre slutade fungera den sista tiden.
- Dubbelsängen som vi sov i och som alltid sköts in mot garderobsväggen, för att jag inte skulle ramla ur sängen på natten.
- Tvättbordet i sovrummet med den lilla ramen med ett kort på mig, som stått där så länge jag kan minnas.
- Gosedjursgrisen med rak knorr och bakåtstrukna öron, som jag alltid brukade utsätta för diverse "behandlingar".
- Badkaret med den knäppa vattenkranen som man behövde undervisning för att använda.
- Jag gick till och med fram och tittade under sängen... Javisst. Där stod bordet med de jättekorta benen som vi varje kväll tog fram för att spela kort och lägga patiens i sängen i hennes säng; hon sittandes vid huvudändan och jag vid fotändan, med bordet mellan oss. Vi använde alltid samma kortlekar; två minilekar med fåglar på -en rosa och en grön(blå?). När det blev dags att släcka lampan ställde vi alltid tillbaka bordet under hennes säng...
(m.m...)

Min familj, mina vänner och min pojkvän. Jag är så glad att ni finns!
Familj och släkt som knappt lämnade min sida, var ett sånt otroligt stöd. Livlinor.
Det var även ni som inte var här, men som visade tydligt att ni också fanns där.

Wille berättade igår kväll att han, direkt han fick höra, packade sin väska och var nära att åka till stationen hela dagen -trots att jag sagt att han inte behövde. Det är lång väg att åka, det kostar mycket och han hade bara kunnat stanna i två dagar.
Även Lollo och Karin, älskade ni, frågade direkt om jag ville att dom skulle komma. Men Lollo hade en fullspäckad helg i Uppsala som hon laddat upp inför, och Karin hade jag faktiskt fått träffa kvällen innan och skulle träffa under natten. Exakt hur det gick till vet jag inte, men jag tog mig igenom mitt nattpass utan en enda breakdown.

Men bara det faktum att ni så spontant och direkt erbjöd er att släppa alla planer, allt, för att komma och bara vara med mig...
Behöver jag säga hur mycket det värmde?

Tack för att ni finns och att ni finns för mig! <3

Hur fel, hur konstigt, hur onormalt, hur absurt det än känns, så är den faktiskt här nu. En ny dag.
Det känns inte rätt!

Men så är det.