Maria

Jag har värre framtidsångest än någonsin. Jag har INGEN aning om vad jag vill bli -alls! Det gör mig galen. Om jag ens haft någonting att skjuta upp. Någonting. Tex "Jag vill bli Socionom.. fast jag väntar i några år!". Men jag har inte ens något att skjuta upp. "Man börjar aldrig på topp" skrev Wille igår. I know... de flesta får börja från botten inom yrkeslivet. Men jag har inte ens det... jag har inte ens någon Botten! Jag är under botten....


Klippningen hos frissan blev INTE bra. Det kändes bra när vi pratade om det... men när hon sen började klippa så blev det något annat. Jag sa att jag ville att det INTE skulle se ut på ett visst sätt.. Tex: hon brukar alltid klippa en del av håret som hon kallar "locket", som är överhåret och som klipps upp i omkring strax-ovanför-axel-höjd. Igår visade hon att hon tänkte klippa det 1 dm högre upp. WHAT? "Nej, men så brukar vi väl inte göra? Du brukar väl klippa det i den här nivån" sa jag. Hon försäkrade mig om att hon tänkte bara göra precis som alltid. Okej.. det är hon som är frisören, inte jag... och efter 5 år -eller vad det kan vara- vet hon nog hur hon brukar göra med mitt hår.....

Mitt hår ser nu tunnare ut än någonsin och hon har klippt det så att man nästan skulle tro att jag har en jävla mössa eller satt i löshår. Va håller hon på med? Det här kommer inte ha växt ut så att det ser bra ut förns först i sommar!! Hon vet hur noga jag är med mitt hår.. hon vet hur rädd jag är om de små hår jag har -det är ju så tunt..... och så gör hon SÅHÄR!!! Som sagt... ETT ÅR kommer det att ta innan det vuxit ut den decimetern!

Nöjd? NEJ!!! SÅ ÅT HELVETE HELLER!!!

Värst är att det finns INGET jag kan göra åt det!!! När hon var klar kunde jag inte dölja min "VAD HAR DU GJORT"-känsla helt. Det såg precis ut så som hon och jag sagt att det INTE INTE INTE skulle göra!!!!
Då säger hon att hon kan klippa lite till, så att det inte syns. KLIPPA ÄNNU MER? Då blir det ju ännu mindre hår!!

När det gäller mitt hår, är jag petig. Jag orkar sällan bry mig om att fixa det, eller så... men jag är galet rädd om det. -därför jag aldrig ens färgat det.
Jag trodde att en tur till frissan skulle pigga upp mig..
SÅ FAN HELLER!!!

Sådär ilsk och frustrerad att man inte vet vart man ska ta vägen.. Jag är där just nu!

I något som jag antar vara ett genomtänkt och vuxet försök att göra allting bättre stampade jag nyss i trappan och sparkade igen toalettdörren.
Enda resultat: ont i fötterna och än mer less!

Orsak: Framtiden!

Detta med att inte veta vad jag ska göra, det som skulle göra mig äventyrslysten och tillfreds, håller på att göra mig galen just nu. Att åka till England i ett halvår är inte lika spännande nu när Wille bestämt sig för att börja plugga i Skövde. Jag har inget jobb. Jag har kommit in på Ekonomprogrammet, men det hade jag inte tänkt att gå. Jag har även kommit in på kursen Socialpsykologi. Den hade jag tänkt att gå, så skulle jag ändå bestämma mig för att bli ekonom, kommer jag att läsa 150% första perioden. Tjoho!

Helst skulle jag vilja tjäna mycket pengar på ett roligt och varierande jobb! Jag kan jobba stenhårt, men då vill jag gärna att det ger utdelning också.

Ovanpå allt kan jag inte åka till matfestivalen i Skövde på fredag, som Wille och jag sagt sen ett par månader tillbaka. Detta dels för jag mitt rövhål har bokat in klipptid på fredag (går isf att ändra), och för att första (av två) föreläsningen är på lördag (går däremot INTE att ändra!!). Idiotiskt!

(Lägg till att jag inte vet om jag ska våga klippa av håret lite (tänk om jag ångrar mig!!!) OCH att jag inte köpt boken till soc.psyk.kursen...#"/"#¤&).

Jag är sur.

Jag är snart 22 år och är faktiskt stolt över att jag har en liten kanin. Jag älskar denna lilla varelse så mycket att jag nästan spricker!!! Så söt. Så kaxig. Så mysig. Så slö. Så sprallig. Titta på honom när han äter, pussa honom på "kinden" (nedanför ögat), se hans knäppa skutt, höra ett ilsket stamp. Sånt får det att mysa i magen på mig! Gång på gång.

He's stolen my heart!


Det första jag gör varje morgon är att dra upp rullgardinen och tittar ut för att försöka se honom. Det är första titten av många varje dag. Ser jag inte honom på några timmar springer jag ut för att se så att han lever. Även om jag inte vill acceptera det så är han faktiskt fyra år redan och jag är rädd varje dag att det är den sista.
Det finns kaniner som blivit närmare tio år... det har jag som acceptabelt minimum för Diesel! :)

Konstaterade idag, när mamma och jag räddade en trött spindel ut från sjukhuset, att jag inte är lika rädd för spindlar längre. Woho!

MEEN...
Det någon måtta får det vara!

Ikväll satt jag och päronen i vardagsrummet och tittade på Morden i Midsomer, när pappa säger "Det springer nåt på golvet här". Då var det en stor husspindel (länk)! Vidriga äckelpäckel!! Men dom brukar dyka upp på vår och höst.. så vi är relativt vana ändå.
Spindeln togs bort. "Jaha så dom är igång nu igen", tänkte jag och vi fortsatte titta.

En stund senare ser jag någonting i ögonvrån...
"EN TILL?!!?!?"
Blurk. Har vi blixt-invasion, eller?
Inte helt bekväm med tanken, men lite lugn av att dom håller i alla fall till på nedervåningen (med undantag av en gång då mamma fångade en i hallen utanför mitt rum (det tänker vi inte på :P)).

Mamma och pappa går och lägger sig. Wille ringer. Jag går in på toa. När jag ska gå ut igen tvärstannar jag. DÅ SITTER DET ÄNNU EN PÅ TRÖSKELN! Det blev en för mycket. Då rann det över. Min gamla fobi dök fram. Jag började pipa fullt ös tills mamma vaknad och kom upp, totalgroggy, och tog bort den. Därefter var vi tvungen att kolla varendaste fläck av mitt rumsgolv, innan jag ens kunde vistas därinne...

Nu sover mamma igen. Ingen synbar spindel någonstans. Dörren stängd. Bra.
Så, nu ska jag slå på en Happy-film och försöka sova!
God natt!

Jag som skulle njuta av denna vecka av absolut ledighet, äta glass, kolla på film och bara förbereda inför Rhodos...

Började bra med att jag fick en sjuk ångest över att jag sa nej till jobb-pass. Jag känner att jag har en förkylning som ligger och lurar och vill spritta fram, OCH jag känner mig stel i hela kroppen av helgens 24 timmars jobb. Men ändååå..

Sen kom pappa, glad som en sol och med världens filuransiktsuttryck, in med posten och gav mig ett såntdär tjockt brev från högskolan. NEEJ! Han blev helt överlycklig när han hörde att jag sökt till Ekonomiprogrammet, men (just därför skulle han inte få veta nåt) inte alls lika nöjd när han förstod att jag inte är speciellt intresserad av att tacka ja.
Först ville han inte ens lyssna på det örat, utan babblade på om alla möjligheter som väntar mig, vilka roooliga kurser jag skulle få läsa. (1 Han älskar att plugga på högskola. 2 Han älskar ekonomi. 3 Ja han är knäpp :P :P :P). Ursh.. kändes hemskt att göra honom besviken. Glädjen byttes till "jaha, vad har du för andra alternativ då, om du skulle tacka nej till det här, VA?".
Ja, tack tack så mycket! Jag har framtidsångest så det räcker redan...

Jag sökte bara lite restplatser en kväll för skojs skull -man kan ju tacka nej!- utifall att jag skulle vilja plugga nu såhär mot hösten. Men planerna för i höst var att INTE plugga något program. Plugga någon kurs, kanske.. och sedan göra det som kommer. Alltid händer det ju något!
Ekonomi har jag som sista utväg för mitt liv.. för någonting måste jag ju bli, och det verkar inte som att jag någonsin kommer att hitta "mitt kall" här i livet. Men jag hade inte tänkt att jag skulle behöva använda "sista utvägen" än på några år.

Men nu känner jag mig; dålig för att jag tackade nej till jobbpass idag, och oansvarig och lat för att jag tänker tacka nej till en utbildning som jag inte ens allvarligt menat att gå...

Äntligen ska jag få åka på den parresa jag drömt om! <3

Nedräkningen är igång på allvar. Den började när Ving skickade ut 15 dagar kvar till avresa-mailet i fredags!

Väskan är framme och det ligger faktiskt lite prylar i den. Till och från jobbet tänker jag om och om igen på saker som jag ska ha med mig, saker som vi ska göra, saker som måste fixas innan vi åker.... och bara hur skönt och underbart och mysigt och härligt det kommer att vara. Bara du och jag <3

Jag brukar inte gå och se fram emot saker på det här sättet. Jag har sett oootaliga exempel på missnöjet där någon förväntat sig lite för mycket, och blivit besvikna. Det är onödigt. Då tycker jag att det är bättre att inte förvänta sig så mycket alls och istället bli positivt överraskad. Men nu jävlar... nu utmanar jag kanske ödet ordentligt... men OJOJ vad jag tänker, drömmer, längtar!!! Jag vet precis hur bra det kommer bli, och det skulle bara våga vara annat!

---

Vilket sjuk skillnad det är emot förra gången jag bokade en resa med någon jag var tillsammans med. Den resan som jag då hade sparat till länge. Resan som skulle bli första resan utan familjen. Den var speciell på alla sätt. Den skulle bli så underbar, bara han och jag. Men tiden innan resan var fylld av ångest, oro, seriösa samtal och försäkringar, och själva resan sammanfattas med två ord: Likgiltigt svek.

Att vara orolig NU finns inte i mitt tänkande ALLS. Tanken har aldrig ens slagit mig. Varför? För att Wille skulle aldrig göra så. Det finns inte ens som en möjlighet för honom att behandla någon på det sättet. Det är inget jag bara hoppas på, eller försöker övertyga min naiva hjärna om. Det är något jag helt enkelt bara VET. Det ligger inte i hans natur. Han vill mig så väl, han respekterar och uppskattar mig, han bryr sig och han tar mig inte för givet. Han vet att jag finns där för honom, men tar mig inte för givet. WE really ARE in this together!

Vaknade. Åt frukost. Satt lite vid datorn.
Sen klädde jag mig och promenerade ner på stan med Tiziano Ferro - Indietro och Space Cowboy - Falling Down spelandes om och om och om i öronen.

Solen sken, jag hade inte en enda tid att passa och jag kände mig sådär fri och lycklig som på film; när det spelas glad musik och personen går och ler för sig själv. Allt är solsken och lyckligt och alla undrar varför just den personen är så glad. Så kände jag mig där jag gick :) Som i min egen film.

Nere på stan hämtade jag en massa foton som jag beställt. Dom påpekade att det varit lite foto-beställningar från mig på sistone... haha. Det är kul det. När personalen på fotobutiken känner igen en så väl.

Plötsligt träffade jag Karin och David :) En macka på Subway samt ett riktigt fynd i form av ett par vita, lurv-fodrade pumapjucks på rean blev det. Jag fattar inte hur folk nästan kan få kickar av att köpa skor.. men dom här var faktiskt en ren fröjd att få gå till kassan med. Bra bra bra köp där, Maria. Sen skulle Karin och David iväg.
Jag spanade efter ett par sandaler, men hann ledsna innan jag hittade några. Det finns måtta med hur mycket shopping (speciellt sko-shopping) som jag pallar med på en och samma dag! Hujedamig.

Träffade på David (nr 2) under min väg hemåt -trevligt-, men förutom det fick jag en totalt händelselös, solig och trevlig liten promenad hem. Nöjd med dagen.


I morgon ska jag på pizzakväll hos Karin och sedan 20årsfest på Mingel & Bar. Tror det blir kanonkul :) Man måste ju ha en kavaljer på sånthär spektakel, och David tyckte att jag skulle välja en sådan bland någon av hans fyra-fem lumparkompisar som också ska vara med och äta pizza. Det är lugnt va, Wille? ;P

(7/8 03:15 Kvällens kavaljerval blev --> Karin <3)