Maria

Konstaterade idag, när mamma och jag räddade en trött spindel ut från sjukhuset, att jag inte är lika rädd för spindlar längre. Woho!

MEEN...
Det någon måtta får det vara!

Ikväll satt jag och päronen i vardagsrummet och tittade på Morden i Midsomer, när pappa säger "Det springer nåt på golvet här". Då var det en stor husspindel (länk)! Vidriga äckelpäckel!! Men dom brukar dyka upp på vår och höst.. så vi är relativt vana ändå.
Spindeln togs bort. "Jaha så dom är igång nu igen", tänkte jag och vi fortsatte titta.

En stund senare ser jag någonting i ögonvrån...
"EN TILL?!!?!?"
Blurk. Har vi blixt-invasion, eller?
Inte helt bekväm med tanken, men lite lugn av att dom håller i alla fall till på nedervåningen (med undantag av en gång då mamma fångade en i hallen utanför mitt rum (det tänker vi inte på :P)).

Mamma och pappa går och lägger sig. Wille ringer. Jag går in på toa. När jag ska gå ut igen tvärstannar jag. DÅ SITTER DET ÄNNU EN PÅ TRÖSKELN! Det blev en för mycket. Då rann det över. Min gamla fobi dök fram. Jag började pipa fullt ös tills mamma vaknad och kom upp, totalgroggy, och tog bort den. Därefter var vi tvungen att kolla varendaste fläck av mitt rumsgolv, innan jag ens kunde vistas därinne...

Nu sover mamma igen. Ingen synbar spindel någonstans. Dörren stängd. Bra.
Så, nu ska jag slå på en Happy-film och försöka sova!
God natt!