Maria

Jag funderar ofta och försöker analysera mig själv.. och jag har funderat en del på detta fenomen som hände några gånger när jag var singel:
Jag får kontakt med en kille, vi umgås, han faller för mig, han vill att vi ska övergå till något mer men jag vill inte, det fortsätter så. Sen ändrar han åsikt, (han vill inte att det ska bli mer), och DÅ reagerar jag. DÅ kan jag tycka att det är jobbigt, känna saknad och nästan känna att jag helt plötsligt är intresserad. Men handlar det verkligen om känslor då?
För om han skulle återgå till att han vill ha mig... skulle jag då återgå till mitt "Nej":ande? Mja. Risken för det är nog väldigt stor.
Så vad är då detta?

Jag har en teori om att det handlar om Separationssvårigheter.
Jag vill ju inte mer med den killen... men när han mer eller mindre tas ifrån mig -utan att det är jag som bestämt det- då reagerar jag.

Jag kan även ha svårt att slänga saker/prylar. Jag tror att jag har en rädsla att jag ska komma att sakna något som tagits ifrån mig. Killar, tröjor, bekantskaper.. jag tror att det är samma med allt.
MEN jag kan vara en jävel att rensa också -fast det kommer i vågor och inte speciellt ofta. Men då är det ju JAG som bestämt det och jag är med på att det ska ske. Det jag vid de tillfällena rensar ut känns som en befrielse....

(Detta skrevs 20/1 - i tisdags.)

Idag när jag gjorde mig iordning för dagen stod jag och tänkte på gamla minnen av en gammal kompis från lågstadiet. Men hon flyttade och vi tappade kontakten. Jag kände att det hade varit så otroligt roligt att börja prata igen. Jag kom då på att jag skulle leta rätt på henne på facebook, men jag var tvungen att springa iväg till lektionen som jag redan var försenad till, så det fick vänta lite till efter jag slutat.

"Det fick vänta  lite. . ."


Det skulle verkligen vara så sjukt kul att prata med henne igen! Vi hade funkat så bra ihop när vi var små, haft så roligt ihop. Jag har begränsat med minnen från yngre år, men det finns en hel del med henne. Jag minns en gång då jag gömt mig bakom soffan för att jag var ledsen. Jag vägrade prata med någon, bara henne. Någon sprang för att hämta henne och hon kom direkt! Skulle inte förvåna mig om att det ledsna sen varit över på någon minut :)
Sen hittade vi på en hel del bus också ;) "Era små eskapader" som hennes mamma sa. Vi gjorde även vår skolk-debut ihop; då vi gömde oss i rutschkane-tornet under en lektion för att vi tyckte att läraren var dum. Och vilken fantasi vi kunde knåpa ihop sen..

Jag grinade floder under sista dagen innan hon flyttade! Vi hade planerat att vi skulle hälsa på varandra och sånt när hon flyttade.. men det sköts hela tiden upp. Det blev aldrig av att vi sågs. Det var jättesynd. Jag saknade henne jättemycket!! Men små barn är ganska dåliga på att hålla kontakten, så efter hand blev det att man tänkte på det mer och mer sällan. Jag tänkte på det då och då, men tog aldrig tag i det.
Man hade ju hela livet på sig..


"Det fick vänta  lite. . ."


Vi lyckades hitta varandra på lunarstorm på gymnasiet.. det var jättekul! :D men tyvärr tappade vi kontakten igen.

Idag skulle jag ta upp den, tänkte jag! :D -Facebook är faktiskt väldigt bra på det sättet!! Jag sökte och hittade henne direkt. Det första som slog mig var hur lik sig hon var!!! :D Filuransiktet. Minspelet. Precis som jag mindes det!
Hur skulle jag formulera meddelandet? Lite glad-pirr i magen hade jag... Så länge sen det var!


MEN när jag såg kommentarerna under bilderna.. då frös jag till!! Glädjen i magen byttes till oro. Bild efter bild.. stämningen över kommentarerna var så underliga. Händerna började skaka lite. Jag hittade hennes mammas facebook och skrev till henne. Men jag kunde inte få ro, så innan jag fått svar hade jag lyckats hitta hennes brors blogg. Där stod det som mina skakande händer hade förvarnat mig om om...
Hon lever inte längre i den fysiska världen!
(Klicka här för att läsa vad som hände.)

Jag var för sent ute... med endast nån månad...


Chock. Mållöshet. Skuldkänslor över att jag inte försökt få tag på henne lite tidigare. Har jag verkligen rätt att vara såhär ledsen när vi nu faktiskt inte träffats på så många år?
Trots att vi var så små lämnade hon en stor saknad hos mig när hon flyttade. Den har nu format sig till någonting som jag inte riktigt kan förklara...

Det var två bröder.. jag vill inte använda deras rätta namn så jag kallar dom Johan och Karl.

Bröderna var jättetajta, och bodde med familjen på en stor och väldigt fin gård. Min mamma visste inte exakt hur, men på något sätt hade det sagts att Johan skulle få ärva gården när föräldrarna dog. Det var bestämt så, och alla var med på det. De andra syskonen skulle köpas ut, och Johan skulle ensam ha gården.

Sen en dag var föräldrarna döda.
Trots bestämmelserna blev Karl då plötsligt förbannad. Han ville plötsligt också ha gården, men han och hans syskon köptes ut, enligt bestämmelserna. Han sa då upp kontakten med Johan och svor att han aldrig skulle sätta sin fot på gården igen.

Åren gick. Johan försökte prata med Karl, men Karl vägrade.

Plötsligt dog Johan. Det kom som en chock för alla. Han var inte gammal, en vanlig medelålders man, och hade inte varit sjuk tidigare.

Folk trodde inte att Karl skulle komma på begravningen, men det gjorde han.
De trodde inte att han skulle vara med på minnesstunden, men det var han.

Inte nog med det... Den som grät allra mest och hejdlösast på begravningen var Karl!
Saknad och ånger så till den milda grad.
Han blev totalt förändrad.. han kom aldrig över sin bror. Ångrade sig livet ut.

• Ge människor mer än vad de förväntar sej och gör det för att du tycker om det...
• Tro inte på allt du hör, spendera inte allt du får och sov inte så mycket som du skulle vilja...
• När du säger: 'Jag älskar dig', säg det på riktigt...
• När du säger: 'Jag är ledsen', se personen I ögonen...
• Tro på kärlek vid första ögonkastet...
• Älska djupt och passionerat. Du kan bli sårad, men det är det enda sättet att leva livet komplett...
• Förolämpa inte!
• Tala långsamt men tänk snabbt...
• Om någon ställer en fråga som du inte vill svara på, le och fråga istället: 'Varför vill du veta det?'
• När du upptäcker att du gjort fel, rätta till det genast.
• Le när du svarar I telefon, den som ringer hör att du ler
• Öppna din famn för ombyten/förändringar, men släpp inte på dina värderingar...
• Kom ihåg att tystnad ibland är bästa svaret...
• När du blir gammal minns det som varit, då kan du njuta av det en andra gång
• Tro på människor, men lås alltid din bil...
• Dela med dig av allt du vet
• Avbryt aldrig någon som håller på att visa dej sin tillgivenhet...
• Om du tjänar mycket pengar, placera dem för att hjälpa andra medan de fortfarande lever...
• Förhöj inte dig själv genom att trampa på andra.

Detta snubblade jag över av en ren tillfällighet.
Det hände i Tyskland förra året, och verkar inte nått Sverige...

I slutet på augusti förra året försvann Hannah Wiedeck, född 1993. Några dagar senare, 3 September 2007 hittades Hannahs kropp vid stationen i hennes hemstad, Königswinter. Våldtagen och mördad av en homosexuell man. Anledningen var att nånstans sägs det att varje man ska uppleva sex med en kvinna. Hannah var på väg hem från sin pojkvän. Några hundra meter från föräldrarnas hus attackerades hon av denna man. Han hotade med kniv, satte på munkavel och våldtog henne i en bil. Därefter mördade han henne och gömde henne i några buskar.

Hannah var ett slumpmässigt offer.



Min bror tycker jag är nojig när det gäller säkerhet, om att inte promenera ensam hem mitt i natten, gå på krogen helt ensam osv. Man vet aldrig när någonting kan hända. Det händer inte ofta. De flesta människor skulle aldrig göra något dylikt. MEN det finns undantag.. och det otäcka är att det kan ske spontant, oplanerat och slumpmässigt.
Även om endast en på miljonen blir attackerade under sitt liv... jag vill inte vara den där personen.

Du vet aldrig när du kan mista någon...
Kanske idag var sista gången du fick se den personen i livet... sista gången du fick höra personens röst, se personen le mot dig, sista gången ni bråkade, sista gången du fick en kram... det vet du inte.
Talade du om för personen hur mycket han/hon betyder för dig?
Fanns du där för personen? eller tog du honom/henne för givet?
Uppskattade du personen? Visste han/hon om det?

Försätt dig aldrig i situationen att du personen försvinn och du ångrar någonting för resten av ditt liv...

Kan man bry sig mycket mindre än du gör nu.

Jaja, du tänker på mig varje dag, du mår inge bra, du önskar att jag ville samma som dig... sött sött. Men vad hjälper det mig? Jag kan inte tänka dina tankar. Gör du inget, märker jag inget.


Är detta bästa sättet att hålla kvar den enda person man litar på?

Du har en vän som står dig mycket mycket nära. En dag ringer denne och frågar om hjälp med något. Ni ses.. du märker att personen är hängig... liksom urpyst, som luften gått ur en ballong. Sitter du då bara tyst och låtsas som att allt är som vanligt? Personen berättar om att det är lite kämpigt nu... och att denne känner sig som urpyst ballong. Det är mycket som händer och till råga på allt har personen råkats slå sig illa. Det är tydligt att personen är less, tycker lite synd om sig själv, och söker medkänsla. Sätter du dig då och förmanar, och påpekar Allt som du tycker personen inte borde gjort, eller borde göra annorlunda.. plus påpekar att det finns de som faktiskt jobbar dagar i ända med världens enformigaste jobb, och att du inte ska klaga i första taget, för DOM verkligen har anledning att vara trötta?
Ni åker var och en till sitt... personen känner sig ledsen över att du bara kommit med pikar och förmaningar, och skickar det i ett sms till dig och skriver att denne bara ville ha en vänlig och tröstande kram. Tar du då det som väldig kritik, blir sur för det och skickar ett irriterat sms tillbaka? Personen som bara velat uttrycka hur denne kände, blir än mer uppgiven över att nu endast lyckats med att irritera dig... men säger inget.

Du får ett sms från personen någon dag senare, där personen frågar om du kanske vill komma förbi under dagen och säga hej. Ett tag senare ringer personen. Denne låter glad, men det hörs igenom att det är nåt som fortfarande tynger. Personen kommer in på ett ganska allvarligt ämne. Du hör vad personen säger, men lyssnar du verkligen?! Är du intresserad av vad personen har att säga, eller lyssnar du lite halvt, och funderar på annat på samma gång.. som till exempel att smöret är slut? Du kanske till och med avbryter personen, för att meddela det -att smöret är slut, och att du måste köpa nytt? Även om du i början av samtalet inte märkt att personen var lite hängig, så säger personen faktiskt det en stund senare. Säger det nästan öppet att denne känner sig ensam och behöver nån (mellan raderna -> DIG! Låtsats du då som att du inte förstår den sista vinken?). Ni lägger på. Låtsas du som att inget var utöver det vanliga? Skickar du ett försenat svar på smset till personen i form av endast ett kort "kanske senare", och fortsätter med det du höll på med när personen ringde? Struntar du i att höra av dig på hela dagen och sedan hittar på nåt kul med några andra kompisar på kvällen? Personen tänker du inte på... eller så orkar du helt enkelt inte..?

Någon dag senare får du sms från personen som rätt och slätt frågar varför du struntat i denne. Låtsas du då som att du ju inte aaalls uppfattat att det skulle varit nåt? Eller kanske att du näää visst inte alls struntat i denne? Du kanske även säger att du tycker att personen kunde åkt till dig.. varför skulle du kommit till denne?
Ja personen instämmer om att möjligheten att ha åkt till dig hade funnits.. men var det konstigt att denne inte ville det, inte kände sig vidare viktigt när inte ens du hört av dig, eller inte ens gett en kram när personen öppet varit dyster, eller sagt ett tröstande ord när personen sagt att denne kände sig ensam? Sen att personen inte hade kunnat komma till dig under dagtid på grund av rådande omständigheter, var en annan sak... men det tänkte du inte heller på. Det hade du inte noterat att personen pratat om.
Personen ville att du skulle bry dig. Behövde någon som brydde sig om Denne. Visa att denne var någon viktig, någon som man skulle kunna göra mycket för för att denne ska må bra. "Hur är det?" "Hur går det?" "Vill du att jag ska komma till dig?".. frågor av ren välvilja och jag-bryr-mig-om-dig, eller snälla saker "Vad duktig du är" "Jag tycker du gör det bra!" "Kämpa på!". Sådana saker hade gjort mycket, men det fick personen inte.

När du får veta detta..... blir du kanske då irriterad och bestämmer dig för att helt blankt skita i personen?

* Skola 8-15 eller till 17 nästan varje dag. Det brukar vi inte ha, men denna vecka verkade dom vilja få oss att känna att vi verkligen lever.
* Ingenjörskvällar tisdag och torsdag, 18-20.
* Dans onsdag 19:15-20:15.
* Dans torsdag 17-18.
* Matte 3-tenta på måndag (idag) som jag skulle plugga till.
* Föräldrarna i Alperna hela veckan.
* BILEN PAJADE första dagen!

Och sen kom det... det sista, men absolut inte minsta....
* .... Mormor blev sjuk.

På måndagen ringde hon och ville att jag skulle åka ner till centrum för att ta ut pengar åt henne, för hon kände sig inte helt 100%. Jag sa att jag skulle försöka komma onsdag, då vi hade en ledig förmiddag, men jag kände på mig att jag borde åka tidigare, så på tisdagen åkte jag dit.......... det var inte en timme för tidigt!!!

Hon hade sovit och haft 40 graders feber i tre dagar... inte ätit och knappt druckit... och spytt. Hon skakade nåt fruktansvärt.. och var stundvis så borta att hon trodde att jag var mamma (min).
Herregisses!
Jag trodde hon bara var i en svacka, trött och så, så jag hade tagit med mig en såndär fryst rätt och en muffins, men det var att skicka iväg...... det tog en halv sekund att se att hon inte var i tillstånd att äta nåt sånt... inte i tillstånd att göra någonting alls. Och inget skulle hända, om ingen tog tag i det...
Det var bara till att springa, jag var ju tvungen att hinna, ner till apoteket i centrum för att köpa komplett näring, välling och handsprit. Peta i henne näringen och vällingen och se till så att det inte kom upp igen...

Hon är så inte-oroa-andra-i-"onödan" att hon inte velat ringa mig för att be om hjälp. Vad hade hänt om jag inte, och ingen annan heller, hade kommit?
-Ja, i värsta fall hade hon riskerat att försvinna från denna jord. Det är en rå sanning, men så är det!
En vecka utan näring eller vätska... det mår inte ens en ung och frisk kropp bra av heller.... tänk då en gammal människa som genomlidit mer än en människa borde klara av. Det har nämligen konstaterats mer än en gång att min mormor är ett medicinskt underverk -hon borde rent medicinskt inte leva fortfarande.
Mitt schema var redan fullt, men det fick lov att gå ändå...! Mormor är viktigast!
Om jag ändå bara haft bilen att förflytta mig med.. hade förenklat! Nu fick jag spriiinga överallt. Stressa stressa.. försöka hinna med mig själv och mina dagar, planera hur jag skulle ta mig överallt, planera vad mormor skulle äta nästa dag, när jag skulle hinna åka dit.... och sen en massa "ifall det blir såhär.... hur gör jag då?".

Jag kände mig ensam.
Att så oväntat ensam få ett sånt stort ansvar..
Jo, det var verkligen så. Ansvaret låg på mig. Det fanns ingen annan. Såg inte jag till att hon åt... då gjorde hon inte det. Varken drack eller åt. (-Hur mycket laga-mat-energi har DU när du har över FYRTIO graders feber? -om du ens haft det nånsin!).
...Det var faktiskt lite jobbigt. Att ensam gå och oroa sig, ensam planera dagarna, ensam ta sig överallt och fixa allt, allt så att hon skulle överleva. Vad skulle jag göra om hon togs ifrån mig? Min ängel! Ingen visste ju vad det berodde på..! Jag hade inte ens någon att prata med.. ingen som verkligen skulle förstå allvaret eller ens intressera sig. Jo, mamma och pappa!!! -men dom var ju i Alperna, och mormor sa strängt ifrån att jag INTE fick prata med dom, speciellt inte mamma. Hon skulle bara oroa sig, och kunde ändå inget göra.
Så det fanns bara jag, och jag ensam.

Jag behövde hjälp.
Inte hjälp som i att någon skulle göra saker åt mig, nej nej.. det kunde ändå ingen göra, skolan måste jag gå i själv för att lära mig och och mormor skötte jag helst själv. Nej, jag behövde energi-hjälp. Jag-bryr-mig-om-och-finns-här-hjälp.
Jag var så överumplad av allt som helt plötsligt kastats på mig, att jag kände mig som ett litet barn som bara ville krypa upp i en famn nånstans och inte behöva fundera på nåt alls en stund, med all uppmärksamhet på mig. Få ladda lite energi, prata av mig, lägga en liten bit på någon annan en stund. Dela med mig. Slippa stressa en stund. Bli lite uppmuntrat, peppad... höra att det jag gjorde var bra, att jag var duktig...
Men det kom ingen.. och det gick ändå...

Du tänker nog att jag är fjompig och klen... men tänk dig att du från att haft en rätt lugn vardag, snurras om till att inte bara ha ovanligt tjockt schema, utan du får en persons liv på dina axlar.
Säg för guds skull inte att "men det gick ju bra"... Det visste ingen. Inte ens hon. Jag har knappt sett min mormor ledsen i mitt liv, men nu var hon RÄDD! Hon var rädd! 40 grader är en hel del... tre grader till och....ja! Vi visste inte vilket håll det var på väg åt.. eller vad det berodde på.
Tänk dig att ha DETTA ansvaret och denna oro i huvudet, utan att kunna få ur dig det. De flesta har vi varit med om att en släkting varit allvarligt sjuk. Tänk dig då att du skulle ha varit helt ensam om det. Ingen att dela din oro med. Ingen.
Okej, det är många som dagligen genomgår saker som är hundra gånger värre... men detta var mycket för mig! Jag har aldrig varit i en liknande situation förut. Jag har aldrig haft huvudansvaret, utan stått brevid och delat min oro med med andra, medan någon annan hållit i trådarna.
Nu kom det så plötsligt och oväntat, och jag var helt ensam om allt....

MEEEN...
Även om det vissa stunder kändes lite jobbigt, så var det inte tråkigt en enda sekund. Det är så mysigt att vara med henne! Hon är så otroligt go och rolig.. och jag vet ingen som har så bra humör när hon är riktigt sjuk. och DÄR fick jag verkligen uppmuntran och tacksamhet i mängder!! =) Sötisen! Kanonmysigt att ha varit där så mycket!!! :D Var länge länge sen sist. Brukar bara bli nån dag här och nån dag där... nu fick jag träffa henne varje dag :)
Och att få se hur hon succesivt blev bättre och piggare, och veta att det var tack vare MIG..... det var en belöning som hette duga!!!! =) Obeskrivligt hur underbart det kändes. Känslan att ha givit liv i en människa igen.

Jag älskar dig mormor! Så kolosalt mycket. Min kämpe!

-Men nästa gång ringer du när du BLIR sjuk... annars får du stryk!

Vi målar upp ett scenario...

Du har en kompis, vi säger att det är en tjej och vi kallar henne Anna.
Anna är en ganska ny bekantskap... ni har träffats, snackat o kollat på film några gånger.. väldigt schysst person, du gillar henne skarpt.
Ni hörs av en dag och Anna föreslår att ni ska kolla på film. Du tycker det låter trevligt. Hon ska träna men är nog hemma till 15:00. Det passar dig utmärkt eftersom du har föreläsning till samma tid. Ni bestämmer då att du ska komma förbi efter att du har slutat.

En annan kompis hör då av sig, som du inte träffat på jättelänge. Åh, va kul. Hon vill att ni ska ses idag, men du har ju bestämt med Anna, så du tackar nej och hoppas att ni kan ses nästa vecka istället. Inom en timme får du höra att en tredje kompis ska hålla på o måla och greja i sin nya lägenhet idag. Det hade du gärna varit med och hjälp till med... men du kan ju inte, eftersom du bestämt annat.
Synd... men du tycker det ska bli kul att träffa Anna.

Du kommer till Anna vid 15:20. Hon behöver äta efter träningen, så hon lagar lite mat. Efter det sätter hon sig vid datorn och du lägger en patiens för att ha nåt att göra. Just som du börjar tänka på att fråga vilken film ni ska kolla på, säger hon plötsligt att hon ska till någon kompis och spela spel.
"I kväll?" frågar du, men tänkte att hon nog att hon menar i morgon.
"Ja, ska dit om typ en halvtimme.. ska vara där vid fem" säger hon.

WHAT?

Kunde hon inte kläckt ur sig det liiite tidigare?


Du tänker då framför allt på kompisen som du inte sett på länge och som du sagt nej till, för att du skulle kolla på film med Anna denna kväll (-trodde du). Hon har bestämt andra saker nu när inte du kunde. Sen tänker du på alla andra tusen saker du kunnat göra denna helgdagskväll... om du bara hade vetat om denna lilla ändring av planerna...

Du försöker spela oberörd. Det enda du säger om saken är "hur hade du egentligen tänkt att vi skulle hinna titta på en film?", och lite senare säger du (när mobilen piper för inkommande sms): "det kanske är -----. hon ville ses idag, men jag trodde att jag skulle vara här, så jag sa nej.".
Anna verkar inte förstå pikerna. Det kommer i vilket fall som helst ingen kommentar om det.. inte ens ett "ursäkta det måste komma lite plötsligt för dig, jag vet, men jag glömde bort att nämna det tidigare.. kom på det först nu.. förlåt" -eller vad nu anledningen kan ha varit.
Men nä, i-n-g-e-n-t-i-n-g.

Hon verkar inte förstå att hennes förslag om att kolla på film, för dig betydde att ni faktiskt skulle göra det. Hon verkar heller inte förstå att du kan ha avbokat andra saker, som du också gärna hade gjort, för hennes skull.

Hon kunde ha talat om detta för dig när ni bestämde att ni skulle ses...eller skickat ett sms när detta andra bestämdes ...eller å-t-m-i-n-s-t-o-n-e sagt det när du kom dit...så att du hade vetat om det.
Hade du vetat om det, kunde du ha umgåtts med Anna under den dryga 1,5 timmen innan hon skulle iväg.. och sedan kunde du ha träffat den där andra kompisen som du inte sett på så länge. Två trevliga kompisar på en och samma dag. Hur trevligt som helst. Två trevliga flugor i en smäll =)
Nu fick du istället känna dig lite lurad och nästan utskickad.


PS
Det finns iförsig en möjlighet att detta inte planerades innan du kom dit.. och då hade hon ju inte kunnat förvarna dig om det.. eller hur? Men skulle det kännas bättre att veta att Anna faktiskt ändrade planerna när du var där, och valde bort dig?
-nej, skulle inte tro det....
DS