Maria

(Detta skrevs 20/1 - i tisdags.)

Idag när jag gjorde mig iordning för dagen stod jag och tänkte på gamla minnen av en gammal kompis från lågstadiet. Men hon flyttade och vi tappade kontakten. Jag kände att det hade varit så otroligt roligt att börja prata igen. Jag kom då på att jag skulle leta rätt på henne på facebook, men jag var tvungen att springa iväg till lektionen som jag redan var försenad till, så det fick vänta lite till efter jag slutat.

"Det fick vänta  lite. . ."


Det skulle verkligen vara så sjukt kul att prata med henne igen! Vi hade funkat så bra ihop när vi var små, haft så roligt ihop. Jag har begränsat med minnen från yngre år, men det finns en hel del med henne. Jag minns en gång då jag gömt mig bakom soffan för att jag var ledsen. Jag vägrade prata med någon, bara henne. Någon sprang för att hämta henne och hon kom direkt! Skulle inte förvåna mig om att det ledsna sen varit över på någon minut :)
Sen hittade vi på en hel del bus också ;) "Era små eskapader" som hennes mamma sa. Vi gjorde även vår skolk-debut ihop; då vi gömde oss i rutschkane-tornet under en lektion för att vi tyckte att läraren var dum. Och vilken fantasi vi kunde knåpa ihop sen..

Jag grinade floder under sista dagen innan hon flyttade! Vi hade planerat att vi skulle hälsa på varandra och sånt när hon flyttade.. men det sköts hela tiden upp. Det blev aldrig av att vi sågs. Det var jättesynd. Jag saknade henne jättemycket!! Men små barn är ganska dåliga på att hålla kontakten, så efter hand blev det att man tänkte på det mer och mer sällan. Jag tänkte på det då och då, men tog aldrig tag i det.
Man hade ju hela livet på sig..


"Det fick vänta  lite. . ."


Vi lyckades hitta varandra på lunarstorm på gymnasiet.. det var jättekul! :D men tyvärr tappade vi kontakten igen.

Idag skulle jag ta upp den, tänkte jag! :D -Facebook är faktiskt väldigt bra på det sättet!! Jag sökte och hittade henne direkt. Det första som slog mig var hur lik sig hon var!!! :D Filuransiktet. Minspelet. Precis som jag mindes det!
Hur skulle jag formulera meddelandet? Lite glad-pirr i magen hade jag... Så länge sen det var!


MEN när jag såg kommentarerna under bilderna.. då frös jag till!! Glädjen i magen byttes till oro. Bild efter bild.. stämningen över kommentarerna var så underliga. Händerna började skaka lite. Jag hittade hennes mammas facebook och skrev till henne. Men jag kunde inte få ro, så innan jag fått svar hade jag lyckats hitta hennes brors blogg. Där stod det som mina skakande händer hade förvarnat mig om om...
Hon lever inte längre i den fysiska världen!
(Klicka här för att läsa vad som hände.)

Jag var för sent ute... med endast nån månad...


Chock. Mållöshet. Skuldkänslor över att jag inte försökt få tag på henne lite tidigare. Har jag verkligen rätt att vara såhär ledsen när vi nu faktiskt inte träffats på så många år?
Trots att vi var så små lämnade hon en stor saknad hos mig när hon flyttade. Den har nu format sig till någonting som jag inte riktigt kan förklara...