Maria

Fina, fina, fina Diesel...

I 6 år fick jag ha honom, denna underbara och personliga lilla varelse. (För er som säger att han "bara är en kanin" är idioter och jag önskar er åt helvete). Han låg lugnt och stilla i min famn och slickade mig på handen, innan han plötsligt somnade. För alltid.

Minst fem gånger om dagen tittar jag ut genom fönstret, för att se så att han är ok. Jag kommer hela tiden att tänka på att jag måste ut för att mata, pyssla om osv.

Skitsommar!

För ett tag sen konstaterade jag och mamma att vi umgås nästan varje dag. Vi inte bara säger hej och utväxlar lite meningar, utan umgås verkligen!


Kan ta två random dagar som litet exempel;

Vi cyklade ner på stan. Delade en pasta på Nian till lunch. Hade sen en sjukt rolig halvtimme som inte kan beskrivas här utan att vi låter som 14-åriga knäppisar, men det innehöll en del bus och kolossalt mycket skratt. Sen hem. Satte oss i solen och delade på en liter jordgubbar. Mmmm!

Dagen efter gjorde vi pastasallad, packade Cola och godis, köpte revbensspjäll. Sen hämtade jag mammsen, som åkt till mormors på förmiddagen, och vi åkte till Vårvik. Där hade vi en otroligt trevlig lunch i solen vid havet. Till mormors där vi blev kvar bra länge. Sen hem. Åt matjesill, potatis och gräddfil i uterummet. Spenderade därefter resten av kvällen med att se på tv-serier tillsammans.

Jag är snart 22 år och är faktiskt stolt över att jag har en liten kanin. Jag älskar denna lilla varelse så mycket att jag nästan spricker!!! Så söt. Så kaxig. Så mysig. Så slö. Så sprallig. Titta på honom när han äter, pussa honom på "kinden" (nedanför ögat), se hans knäppa skutt, höra ett ilsket stamp. Sånt får det att mysa i magen på mig! Gång på gång.

He's stolen my heart!


Det första jag gör varje morgon är att dra upp rullgardinen och tittar ut för att försöka se honom. Det är första titten av många varje dag. Ser jag inte honom på några timmar springer jag ut för att se så att han lever. Även om jag inte vill acceptera det så är han faktiskt fyra år redan och jag är rädd varje dag att det är den sista.
Det finns kaniner som blivit närmare tio år... det har jag som acceptabelt minimum för Diesel! :)

Varje December åker jag och mamma en helg till sthlm då vi bor hos min farbror och hans familj. En dag shoppar vi och en dag umgås vi med kusinerna :) Eftersom jag är i Värmland detta läsår och det tar sin tid att åka hit och dit, bestämde vi att vi skulle vara där en natt extra. Fredag till måndag 5-8/12.

Fredag lunch åkte jag från Ransäter. Vid 17-18 tiden var jag i sthlm, där mamma mötte mig vid tåget. Vi åkte direkt till kusinerna. Helt underbart att träffa dom igen!!! Åh, vad jag saknat dom! Smågrabbarna. Fast Nils var inte så liten längre... hjälp! Han som alltid varit så liten, har växt x antal decimeter sen förra året och är nu längre än mig! Det var knäppt, kan jag tala om!! Över lag tycker jag att det här året är nog det året som jag tycker att det hänt mest med de alla fyra. Alla är ett år äldre, och det märktes :) -bara positivt! :)
Busungar <3


Lördagen spenderades inne i stan. Vi kom iväg alldeles för sent, för vi satt och spelade spel med familjen hela morgonen, men vi hann med allt det vi tänkt -nästan; glögg och Marsipan i Gamla Stan, köpa NK-te och NK-julkulor, kolla NK's julskyltning, strosa omkring inne på Åhlens, glass på Montis..

Söndagen var vi hemma hos dom hela dagen, förutom under några timmar då vi åkte till Täby Centrum och gick på Twilight (framgick kanske av tidigare inlägg vad jag tyckte om den ;)).



Måndagen. Vaknade med feber! Fan. Avskyr det! Men hellre sista dagen, än att det kommit den första dagen. Jag hade bestämt träff på centralen vid 11 för att luncha med Jonathan. Han åkte dit från Gävle på morgonen för det. Kanonsnällt -men lite knäppt! :P Kalastrevligt.
Sen tågresa tillbaka hit. Då mådde jag inte bra. Fördjävligt, på ren svenska. Huden gjorde ont, jag kände mig stel, kroppen värkte, ont i halsen, ont i ansiktet, täppt, yrslig och huvudvärk. Jag har mått bättre, helt klart! Det blev en tidig kväll!

Men oj vilken utmärkt helg!!!

Mamma åkte iväg till skåne igår morse.. och på kvällen igår kommer pappa in till mig och visar upp något som han sa att han precis hittat på huvudkudden när han tog bort överkastet.
Det var ett jättefintkort från mamma där det står:

De flesta folk är så dåliga på att vara gifta!!
Jag kan inte komma på ett enda par av mina kompisars föräldrar som jag sett pussas, hålla hand eller kramas. Än mindre vara lekfulla och busa...! Nix!
Vissa är skiljda, vissa går omkring som om de bor ihop med en kompis, vissa pratar knappt ens med varandra längre, vissa har till och med separata sängar, och flera även separata rum.
För mig är detta så konstigt...
Where is the love?


Eller är det faktiskt normalt? Är det mina föräldrar som är konstiga?
Isåfall är jag stolt över att de är det!


De pussas, kramas och håller hand, oavsett vart de är någonstans. De retas och busar som nyförälskade ungdomar;
T.ex. 1: Ibland kan de skrattande jaga varandra runt bokhyllorna på jobbet. Anledning (tex): Pappa vill ge mamma en kram, men hon springer undan ;)
T.ex. 2: På kvällarna går hon alltid och lägger sig sist. Ibland, om han inte somnat när hon kommer, har han nån gång krypit han ner och gömt sig under täcket. När hon då ska ge honom en godnattpuss hittar hon honom inte... Borta! ..tills han inte kan hålla sig och börjar småskratta ;)
Sånthär småtok har de för sig. Spontana småsaker.. o det är ju så sött!

Samtidigt har de den allvarliga och seriösa biten också!
De pratar om allt. De diskuterar mycket. De är Absolut inte ense jämt! Precis som vilken relation som helst, blir de riktigt sura och förbannade på varandra ibland! Men de pratar med varandra. Jag har aldrig någonsin varit med om ett såntdär riktigt storbråk där det gapats och skrikits.


Svartsjuka är något som aldrig någonsin funnits under min uppväxt... det har jag fått träffat på och lärt mig om utanför hemmet. Och det är bara fånigt och onödigt!
Är man bara öppen och litar på sig själv och den andre... då finns det ingen anledning!! Enkelt.
De litar på varandra, tveklöst!

Pappa sa någon gång "Det finns tre som alltid kommer vara speciella för din mamma..". Sedan räknade han upp tre ex till henne från låångt tillbaka. Jag skrattade och konstaterade att det inte var många som skulle säga sådär. Då tillade han "Varför skulle jag oroa mig? Hon valde ju mig, så jag är ju bäst!". Sedan skrattade han och blinkade åt mig.


Eftersom de större delen av deras förhållande varit egna företagare har de ofta träffats hela dagarna, och inte direkt haft några andra medarbetare. Någon gång frågade jag om ifall de aldrig tyckte det var tomt att inte ha andra jobbarkompisar och så. De tittade upp och såg lite förvånade ut. Tittade på varandra. "Nää. Vad ska vi med en massa andra till, när vi har varandra?". Sedan log de.

---

-men som alla andra barn tycker jag dom är kompletta idioter ibland!! Men det är alla föräldrar! och det är ett barns rättighet att tycka så ;P

Varmt, sol, denna tropiska luft som inte finns i Sverige, varma hav, kalla pooler, glassbarer, dykutflykter, god mat, avkoppling, uteliv.... ja, det finns hur mycket som helst.

Tyvärr blev inte allt helt perfekt för min ökända förkylning som jag haft sedan ett år tillbaka (tyvärr är det inget skämt, eller hypokondie) blommade upp i full kraft när vi var där. Feber och allt sånt. Jag hade lite tur i alla fall.. för febern gick över rätt snabbt. Snor, ond hals, nysningar och hostningar är hysteriskt drygt.. men feber är värst. Det slår ut en helt.

Det var så länge sen familjen åkte på semester. Senaste åren har vi rest på egna håll med andra.. men det är nåt speciellt att åka med hela familjen :) (-och billigare ;P).

Trodde det var slut på familjeresor för den här familjen.. pappa tycker vi är stora nog att åka och betala för oss själva nu..... men inte då! =D Pappa frågade mamma häromdan om hon ville åka nånstans (dom brukar ut och resa några gånger per år), MEN denna gång lade han även till: "Ska vi fråga ungarna om dom vill föja med?".
SJÄLVKLART DOM VILL!!!! WEEHEE!

Snabba ryck... Välja hotell!

Destination: Tillbaka till mysiga Kreta, Grekland.
Mormor kommer bli helavundsjuk! =) tråkigt att hon inte kan följa med!
Tyvärr blev det inte nåt av mina älskade Sunwing Resort, för alla såna är ju självklart propp-bokade :( buhu. Men vi hittade ett Blue Star på Fritidsresor. Det duger nog fint! :)
Så om tre veckor åker vi till Rethymnon, Kreta. Ska bli skönt att få komma iväg lite!


Hade inte ens tänkt tanken på nån resa detta år, eftersom jag ligger så redigt back i ekonomin.. och inte fått nåt sommarjobb. Men ibland kommer det då trevliga överraskningar!!! :D

Jippi!!!

Igår, just innan jag och Lollo skulle kila till bussen, fick jag höra från pappa att mormor precis hämtats med ambulans!!! Nej, inte igen. Tokfia. Hennes andning var snabbare än pulsen, men hon fick knappt någon luft ändå...! Hon som var på väg att bli bättre..

Pappa sa igår något jag inte vill höra, vill inte ta in.. tänker inte ta in....
Som jag skrev tidigare är hon ett medicinskt under bara genom det att hon lever! Hon borde inte leva fortfarande, men hennes vilja och kämparglöd är omänsklig! Hon tänker positivt och försöker se möjligheterna, inte svårigheterna. Men pappa sa att tänk om kroppen faktiskt börjar ge upp!

NEEEEJ! Så är det INTE! Så FÅR det inte vara. Aldrig. Det går jag inte med på! Hon har klarat av mer än någon jag vet om..! Ingen av er når upp till vad hon genomlevt! Hon får inte ge upp!
Tanken att jag aldrig skulle få se henne igen, aldrig höra henne säga "jag älskar dig, trollunge", aldrig få sitta och skratta med henne mer (hon är så rolig!!! Sitter inte bara och pratar om knyppling och den gamla goda tiden, utan spelade tv-spel med brorsan, lyssnade ändlöst och delaktigt på tonårs-problem, sms-tokig, köpte laptop och frågade min morbror om "det där med internet, hur funkar det?"). Hon skulle aldrig få träffa mina barn, aldrig få träffa min blivande man, inte vara med på någon mer julafton, inte få utbyta påskägg. Vi skulle va tvungen att städa ur hennes hus, någon annan skulle flytta in....

NEJ. JAG GÅR INTE MED PÅ DET!!!!!!!
Mitt psyke skulle klappa ihop!

Mårmår, du betyder så fruktansvärt mycket! <3 Om det fanns något jag kunde göra, skulle jag kunna göra allt för dig!
Älskar dig!

Jag tänker på detta för att jag precis pratat med min farmor. Hon ringde och det första hon frågar är "vem är du då?" :( Jag är hennes enda flicke-barnbarn, något som alltid satt mig på en speciell plats för henne... men nu minns hon inte vem jag är. Jag fick gång på gång under samtalet förklara att jag är Maria, att hennes son Lars är min pappa, att vi bor i Gävle, att jag är 20 år, att jag är Maria, att jag är dotter till hennes son, att vi bor i Gävle, att jag är Maria osv..... Det var så hemskt! Hon frågade även om vädret. Det skojade vi lite om så jag tänkte att hon kanske skulle minnas det... men några minuter senare sa hon igen "vad har ni för väder därborta... ja, där ni bor?".
Så hemskt.

Sen fick jag en idé.... alla som har hört mig berätta om min farmor vet att hon en gång i tiden var en operasångerska med makalös kapacitet. Hon hade blivit en av de bästa, om inte vissa omständigheter inträffat.. så hon var tvungen att lägga det på hyllan! Hon levde för sången, hon var sången. Och det är nog en av de sista saker som kommer lämna henne....
Jag sa då "farmor, (som en påminnelse om vem jag var) jag har börjat sjunga! Klassiskt!". Det var ifösig bara en halvsanning, för jag har inte sjungit på länge pga min envisa förkylning...
"Nej, är det sant!?! Vad underbart!" sa hon överlyckligt. Sedan pratade vi om detta, om vem jag har sjungit för, att hon måste få höra mig sjunga, och hon tappade inte tråden en enda gång. Hon glömde vart vi bodde, att pappa inte bor i Sundsvall längre och sånt där.. men hon frågade inte en enda gång vem jag var, och hon kom självmant ihåg att jag sagt att jag börjat sjunga. Hon sa mitt i "från det ena till det andra... hur är vädret hos er?" (igen).. men efter det tog HON upp sång-ämnet igen, som vilken frisk person som helst!! :D utan att ha glömt någonting... hon mindes det, trots ämnesbytet! :D
När vi skulle lägga på sen, sa hon eftertänksamt "jag minns inte hur du ser ut!". Hur konstigt det än kan låta, så gjorde det mig glad... Hon mindes alltså fortfarande vem jag var, annars hade hon aldrig sagt så.. men hon kunde inte sätta nåt ansikte på mig. Sen sa hon "nu kramar jag om dig.. och så kan du hälsa till alla som du tror vill ha en hälsning av gamla farmor!". HON sa FARMOR! :D Av sig själv. Utan att jag sagt nåt om vem jag var på länge. Hon mindes det av sig själv! :D :D :D

För er som inte varit med om detta... även om man inte står en person supernära, så är det en hemsk känsla att märka att personen inte minns dig. Att den historia tillsammans med den personen aldrig har inträffat för denne. Man blir identitetslös.. man är bara en röst i en telefon. Inget annat.
MEN när jag pratade om sången, måste det ha väckt henne till liv för ett tag. Det hjälpte henne -bevisligen- att minnas vem jag var. Sången är nog det som är mest intakt hos henne fortfarande. Glädjen över att hennes enda flicke-barnbarn börjat sjunga.. det lämnade henne tydligen inte på en gång, som allt annat gör.

För ett tag var hon min farmor igen, och jag var hennes barnbarn för henne, precis som förr :D

Älskar julen! Myspys, ljus, granar, julklappar, familj......allt! :) (Börjar fundera över julklappar och pyssel redan på hösten ;D) Det enda negativa var att jag inte riktigt tålde att dyka in i granen här hemma... fick en hel del utslag över armarna då. Urshabuscha. Jag är alltså allergisk mot direktkontakt med gran. MEN jag älskar granar, speciellt min egen privata lilla gran i mitt rum, så jag får låta bli att kramas med den hädanefter ;P

Årets julafton var ungefär som vanligt, fast på samma gång inte.. pappa vaknade nämligen med migrän så han låg till sängs hela dagen.. och kusse-johan firade hos sin flickvän. Det var tomt, men det var bara att göra det bästa av situationen :)  Trevligt, mums-mat, mysigt, Kalle Anka och julklappar ;D massor av julklappar.. trots att det var mindre än förra året, och förra året var det mindre än året innan, så var det lite smågalet ändå. Det är kul att vara bortskämd ibland!! :D Jag fick en jättemassa fint.. bland annat en jättefin stereo av mamma och pappa som jag redan blivit myyycket fäst vid <3

Julen är kanon... men istället för att sörja att den är slut, ser jag fram emot nästa år istället ;D