Maria

Jag tänker på detta för att jag precis pratat med min farmor. Hon ringde och det första hon frågar är "vem är du då?" :( Jag är hennes enda flicke-barnbarn, något som alltid satt mig på en speciell plats för henne... men nu minns hon inte vem jag är. Jag fick gång på gång under samtalet förklara att jag är Maria, att hennes son Lars är min pappa, att vi bor i Gävle, att jag är 20 år, att jag är Maria, att jag är dotter till hennes son, att vi bor i Gävle, att jag är Maria osv..... Det var så hemskt! Hon frågade även om vädret. Det skojade vi lite om så jag tänkte att hon kanske skulle minnas det... men några minuter senare sa hon igen "vad har ni för väder därborta... ja, där ni bor?".
Så hemskt.

Sen fick jag en idé.... alla som har hört mig berätta om min farmor vet att hon en gång i tiden var en operasångerska med makalös kapacitet. Hon hade blivit en av de bästa, om inte vissa omständigheter inträffat.. så hon var tvungen att lägga det på hyllan! Hon levde för sången, hon var sången. Och det är nog en av de sista saker som kommer lämna henne....
Jag sa då "farmor, (som en påminnelse om vem jag var) jag har börjat sjunga! Klassiskt!". Det var ifösig bara en halvsanning, för jag har inte sjungit på länge pga min envisa förkylning...
"Nej, är det sant!?! Vad underbart!" sa hon överlyckligt. Sedan pratade vi om detta, om vem jag har sjungit för, att hon måste få höra mig sjunga, och hon tappade inte tråden en enda gång. Hon glömde vart vi bodde, att pappa inte bor i Sundsvall längre och sånt där.. men hon frågade inte en enda gång vem jag var, och hon kom självmant ihåg att jag sagt att jag börjat sjunga. Hon sa mitt i "från det ena till det andra... hur är vädret hos er?" (igen).. men efter det tog HON upp sång-ämnet igen, som vilken frisk person som helst!! :D utan att ha glömt någonting... hon mindes det, trots ämnesbytet! :D
När vi skulle lägga på sen, sa hon eftertänksamt "jag minns inte hur du ser ut!". Hur konstigt det än kan låta, så gjorde det mig glad... Hon mindes alltså fortfarande vem jag var, annars hade hon aldrig sagt så.. men hon kunde inte sätta nåt ansikte på mig. Sen sa hon "nu kramar jag om dig.. och så kan du hälsa till alla som du tror vill ha en hälsning av gamla farmor!". HON sa FARMOR! :D Av sig själv. Utan att jag sagt nåt om vem jag var på länge. Hon mindes det av sig själv! :D :D :D

För er som inte varit med om detta... även om man inte står en person supernära, så är det en hemsk känsla att märka att personen inte minns dig. Att den historia tillsammans med den personen aldrig har inträffat för denne. Man blir identitetslös.. man är bara en röst i en telefon. Inget annat.
MEN när jag pratade om sången, måste det ha väckt henne till liv för ett tag. Det hjälpte henne -bevisligen- att minnas vem jag var. Sången är nog det som är mest intakt hos henne fortfarande. Glädjen över att hennes enda flicke-barnbarn börjat sjunga.. det lämnade henne tydligen inte på en gång, som allt annat gör.

För ett tag var hon min farmor igen, och jag var hennes barnbarn för henne, precis som förr :D