Maria

Igår, just innan jag och Lollo skulle kila till bussen, fick jag höra från pappa att mormor precis hämtats med ambulans!!! Nej, inte igen. Tokfia. Hennes andning var snabbare än pulsen, men hon fick knappt någon luft ändå...! Hon som var på väg att bli bättre..

Pappa sa igår något jag inte vill höra, vill inte ta in.. tänker inte ta in....
Som jag skrev tidigare är hon ett medicinskt under bara genom det att hon lever! Hon borde inte leva fortfarande, men hennes vilja och kämparglöd är omänsklig! Hon tänker positivt och försöker se möjligheterna, inte svårigheterna. Men pappa sa att tänk om kroppen faktiskt börjar ge upp!

NEEEEJ! Så är det INTE! Så FÅR det inte vara. Aldrig. Det går jag inte med på! Hon har klarat av mer än någon jag vet om..! Ingen av er når upp till vad hon genomlevt! Hon får inte ge upp!
Tanken att jag aldrig skulle få se henne igen, aldrig höra henne säga "jag älskar dig, trollunge", aldrig få sitta och skratta med henne mer (hon är så rolig!!! Sitter inte bara och pratar om knyppling och den gamla goda tiden, utan spelade tv-spel med brorsan, lyssnade ändlöst och delaktigt på tonårs-problem, sms-tokig, köpte laptop och frågade min morbror om "det där med internet, hur funkar det?"). Hon skulle aldrig få träffa mina barn, aldrig få träffa min blivande man, inte vara med på någon mer julafton, inte få utbyta påskägg. Vi skulle va tvungen att städa ur hennes hus, någon annan skulle flytta in....

NEJ. JAG GÅR INTE MED PÅ DET!!!!!!!
Mitt psyke skulle klappa ihop!

Mårmår, du betyder så fruktansvärt mycket! <3 Om det fanns något jag kunde göra, skulle jag kunna göra allt för dig!
Älskar dig!