Maria

Äntligen ska jag få åka på den parresa jag drömt om! <3

Nedräkningen är igång på allvar. Den började när Ving skickade ut 15 dagar kvar till avresa-mailet i fredags!

Väskan är framme och det ligger faktiskt lite prylar i den. Till och från jobbet tänker jag om och om igen på saker som jag ska ha med mig, saker som vi ska göra, saker som måste fixas innan vi åker.... och bara hur skönt och underbart och mysigt och härligt det kommer att vara. Bara du och jag <3

Jag brukar inte gå och se fram emot saker på det här sättet. Jag har sett oootaliga exempel på missnöjet där någon förväntat sig lite för mycket, och blivit besvikna. Det är onödigt. Då tycker jag att det är bättre att inte förvänta sig så mycket alls och istället bli positivt överraskad. Men nu jävlar... nu utmanar jag kanske ödet ordentligt... men OJOJ vad jag tänker, drömmer, längtar!!! Jag vet precis hur bra det kommer bli, och det skulle bara våga vara annat!

---

Vilket sjuk skillnad det är emot förra gången jag bokade en resa med någon jag var tillsammans med. Den resan som jag då hade sparat till länge. Resan som skulle bli första resan utan familjen. Den var speciell på alla sätt. Den skulle bli så underbar, bara han och jag. Men tiden innan resan var fylld av ångest, oro, seriösa samtal och försäkringar, och själva resan sammanfattas med två ord: Likgiltigt svek.

Att vara orolig NU finns inte i mitt tänkande ALLS. Tanken har aldrig ens slagit mig. Varför? För att Wille skulle aldrig göra så. Det finns inte ens som en möjlighet för honom att behandla någon på det sättet. Det är inget jag bara hoppas på, eller försöker övertyga min naiva hjärna om. Det är något jag helt enkelt bara VET. Det ligger inte i hans natur. Han vill mig så väl, han respekterar och uppskattar mig, han bryr sig och han tar mig inte för givet. Han vet att jag finns där för honom, men tar mig inte för givet. WE really ARE in this together!