W & M

2,5 år. 2,5 vackra år. 2,5 år där jag fick och lärde mig så mycket. 2,5 år med en underbar människa som visade mig hur kärlek borde se ut. 2,5 år där jag älskades för exakt den jag var, kravlöst.


Tre veckor sedan den slutgiltiga konversationen där vi satt tätt tillsammans, tårar strömmande. Och bara en dag sedan jag såg bilen åka vägen bort med mig stående kvar. Efter det lämnade han stan med flyttlasset...


Jag vill berätta för världen hur mycket jag älskar honom. Hur mycket han älskar mig. Jag vill att folk ska veta att vi gjorde det här tillsammans, hand i hand.
Jag har inte brutit ihop på detta sätt, eller så många gånger som jag gjort de senaste veckorna. Så hejdlöst. Likt en sönderslitande ångvält. Men jag inser att det är ett tecken på att det vi avslutat verkligen betytt mycket.
Vi kom till samma ställe, tänkte likadant och tog beslutet sida vid sida. Tillsammans. Ingen av oss kände sig bedragen, förvirrad, lurad, överrumplad. Trasiga... men vid varandras sida.
Att veta om det, att känna det, betyder faktiskt en hel del för mig. Jag vet att han förstår hur jag tänker, eftersom jag tänker likadant. Att veta att man kan komma till en sån här insikt och fortfarande älska varandra. Det är viktigt att förstå.
För det är så det är.

Jag skippar klyshor som att han alltid kommer att finnas kvar hos mig, att jag alltid kommer att älska honom... för det är så givet!

Jag älskar dig!


Ett halvår

Sex månader. Mängder av veckor och än fler dagar.
ETT HALVÅR!!

Det är så obeskrivligt overkligt och så absurt!

Har det verkligen gått så lång tid? Hur har det varit möjligt? Hur har det gått så fort? Vad har hänt under den tiden? Hur kan det ha hänt någonting alls? Hur kan världen ha fungerat?

Det har fortfarande inte sjunkit in. Hon känns inte borta.

Idag försvinner det som tidvis varit mitt hem, mitt andra hem, ur våra händer. Vi kommer inte kunna gå dit mera. Det kommer att förändras, göras om. Det kommer tillhöra någon annan.
Även det känns overkligt...


Ett halvår... ofattbart!
Jag saknar dig obeskrivligt!

Frimärken

En tid har gått. Det börjar sjunka in. Tomheten är större än någonsin.



I min korthållare ligger det frimärken. Frimärken som jag köpte och la dit, så att jag alltid skulle kunna skicka vykort till henne. Ett vykort för varje dag som jag var borta. Det var bara till henne. Var jag utomlands en vecka fick övriga ett var, medan hon fick åtta.

Vart ska jag skicka De vykorten nu? och hur ska jag någonsin kunna ta bort frimärkena?

Du vaknade inte.

Långsamt gick jag fram och satte mig vid huvudändan av din säng. Jag fingrade med en lock av ditt hår och bad dig viskande att du skulle vakna.

För första gången vaknade du inte...




Jag saknar dig så!

Fredag 6 maj 2010, kl 13:00.

Klänning som hon blev så förtjust i att jag fick den av henne, hennes strumpor som vi har likadana, hårspännet jag tog från hennes hår på sjukhuset och knappt kunde släppa på hela dagen.

Är det dags för mig att faktiskt förstå detta nu?


Hur ska jag klara det här?




Min första studioinspelning.

Hon kom med en personlig önskan om att jag skulle sjunga på hennes begravning. Problem; 1. Jag har svårt att sjunga inför folk, 2. Jag kommer inte kunna säga många ord under begravningen.. så hur skulle jag då kunna sjunga? På HENNES begravning! Jag som tar mig igenom dagarna genom att låtsas att allt är som vanligt...
Lösningen jag kom på var att spela in låten innan och spela upp i kyrkan...
Den sjungs för henne lika mycket då som om jag sjungit live, eftersom den spelades in för henne.



Vaknade upp igår med rysligt halsont, svullen hals och en knappt användbar röst -den rosslade och flög okontrollerat upp och ner.
Men med två dagar till begravningen hade jag inte mycket val.. Jag var tvungen att sjunga!
Kosta vad det kosta ville -- Låta som det låta ville. Hon ville ha min röst i kyrkan.. då ska den det!

Jag drack nån liter te, vilade, tog Mucoangin och hoppades på ett mirakel.

Stämbanden var inte direkt stabila och hade heller inte någon riktigt lust att hoppa hur som helst mellan låga G och höga E (g-e2), förståligt kanske, men efter ett tag tog mig igenom sången med de rätta tonerna.

Även om jag inte är helt nöjd, vet jag att Hon skulle ha tyckt om det, och det är huvudsaken! Vad resten tycker, bryr jag mig inte om! Jag gör det endast för henne och ingen annan!
Detta är mellan oss två!
<3



Mitt första studiobesök lät inte som jag tänkt mig, men var ändå, tack vare Rasmus, ruskigt roligt! :)




Tusen tack till Viktoria Klint och Isak Sköld som gjorde musiken med så kort varsel!

Men ett ännu större jättetack till Rasmus Diamant, vars studio vi var i! Ingen kunde varit bättre för att hjälpa oss med det här! En ängels tålamod, rysligt musikalisk och en suverän personlighet! :)
Tack igen! -cymbal, rap ;P

Önskan.

För nåt år sen kom hon med en önskan...
Om hon skulle gå före mig, ville hon att jag skulle sjunga på hennes begravning.



Aldrig aldrig aldrig någonsin skulle jag klara det. Jag tvivlar allvarligt på att rösten ens kommer fungera för att prata. Detta försökte jag förklara för henne, men hon höll fast vid sin önskan.

Men jag kan inte svika henne..

Något positivt och otroligt upplyftande!

1. Under detta år har jag varit pankare än jag någonsin varit (sedan jag slutade få månadspeng).
2. Jag älskar utlandsresor. Smått intill galen i det, faktiskt!
3. Mitt favorithotell är Sunwing Resort Sandy Bay, Ayia Napa, Cypern. Tre gånger har jag varit där med familjen och mormor. Att jag blev så såld på det, hade nog stor del i att vi åkte dit två gånger till. Andra gången fixade pappa till och med så att vi fick samma hotellrum (min önskan, claro! :P). Crazy? Yeah!
(För några år sen renoverade och byggde dom om ordentligt där... jag är en blandning mellan nyfiken och rädd över vad dom gjort med stället...)

Wille och jag tittade för skojs skull på ving.se för några veckor sen och konstaterade att om jag skulle vinna på lotto, skulle vi åka till Cypern-hotellet. (Att åka dit i juli kostar för två pers 17'-18'000:- med det billigaste rumsalternativet).
Det skulle vara så kul att få visa honom det hotellet. Mitt hotell.



Iförrgår fick jag ett mail från Ving där dom upplyste att dom skulle ha Happy Hour fredag 12-14 (igår). Muttrande för mig själv -jag har ju inte råd att åka någonstans- tittade jag på listan med hotell som skulle ingå i erbjudandet. Säkert bara skithotell..., tänkte jag.
Sen.... -WHAAAT???

S u n w i n g   R e s o r t   S a n d y   B a y
4 0 7 5   k r o n o r

Jag är ju pank, men jag kunde inte sluta titta på det här! Efter några timmar hade jag bestämt mig. Jag skulle göra det som krävdes för att få åka!!!
Jag ringde Wille.
För att dra det senare kort; Först fick han svaret att det inte skulle gå.. ett besked som fick mig att sätta mig mitt på golvet i hallen och fälla några tårar (ja, jag är nog lite känsligare än vanligt). Men någon timme senare meddelade han att det nog visst skulle gå!!! Vilken vändning! Jag skakade och pep om vartannat.
Jag pratade med pappa, för jag skulle jobba under dessa happy hour-timmar. Vi gick igenom ALLT han kunde tänkas behöva veta.. och sen var det bara att åka till jobbet och hoppas på det bästa.
Den väntan gjorde mig MYCKET mer nervös än jag varit dagen innan under dansshowen på teatern.

Kring 13-tiden kom pappa plötsligt in på jobbet!! "Har du sett sms:et?" frågade han. "Va?! Nä, det har jag inte!". Det hade varit full rulle på jobbet. "Du har inte läst det?" sa han. Han såg inte så glad ut, så jag tänkte snabbt att han inte lyckats knipa någon resa och blivit orolig när jag inte svarat.
Då säger han: "Det är fixat!".
Jag tjöt rakt ut (det gick inte att hejda!), frågade min skiftledare "får jag krama honom?". Han nickade, så jag sprang runt disken och kastade mig om halsen på pappa!!! :D :D :D
Överlycklig? Det är bara förnamnet!! Alla som hade kontakt med mig den dagen, skakade på huvudet åt mig minst en gång vardera.

Denna boost kunde inte kommit lägligare!


Just det datumet, det resemålet, det hotellet, just det här året... jag vet någon som kommer vara med mig, in mind and spirit, hela resan!! Varje resa dit har är så präglade av henne, så jag anar att det kommer bli rätt känslosamt stundvis... men jag vet att Wille förstår!

Förstå inte. Rangordna inte.

Jag har aldrig tyckt om när folk säger "Jag förstår hur du känner dig!". Nu tycker jag mer illa om det än någonsin. Nästan så att det känns som en förolämpning, tycker jag. Jaha, så det jag känner är så enkelt och ytligt att du -som inte upplever det- kan förstå hur det är direkt?!
Så Nej, jag blir inte glad av att höra det!

Det är skillnad att säga "Jag förstår ATT det är... jobbigt/fruktansvärt" eller "Det måste kännas....". Det är en helt annan sak. Det är okej. Att förstå att någon har det jobbigt är skillnad mot att påstå att man förstår själva känslorna och kan sätta sig in i hur han/hon känner. Känslor är så unika. Samma händelse framkallar helt olika känslor hos olika personer.


Rangordna heller aldrig! Något som för dig kanske är blaha, kan betyda jättemycket för någon annan.
T.ex. fasar jag för dagen då Diesel inte vaknar igen. Många skulle nog vilja säga att "det är ju bara en kanin". Vadå, bara en kanin? Inte för mig! Tack så mycket! Man kanske måste vara en engagerad djurägare för att förstå, men han är inte "bara en kanin" för mig!

En dag.

Igår följde jag med till radhuset. Medan mamma ringde en massa samtal, gick jag upp.

Övervåningen såg ut som vanligt.
Ända sedan hon började bo på nedervåningen och sedan, mer eller mindre, slutade använda övervåningen, har tiden nästan stått stilla där uppe. Saker som kanske skulle ha ändrats eller bytts ut, om det fortfarande använts dagligen, fanns kvar. Det såg alltså väldigt mycket ut som under den tiden då jag ofta bodde där;

- Hennes rosa trasiga nattlinne med avkapade ärmar, som jag övertagit och som hon ibland försökte få mig att slänga -men jag vägrade.
- Tvålhållaren som mer eller mindre slutade fungera den sista tiden.
- Dubbelsängen som vi sov i och som alltid sköts in mot garderobsväggen, för att jag inte skulle ramla ur sängen på natten.
- Tvättbordet i sovrummet med den lilla ramen med ett kort på mig, som stått där så länge jag kan minnas.
- Gosedjursgrisen med rak knorr och bakåtstrukna öron, som jag alltid brukade utsätta för diverse "behandlingar".
- Badkaret med den knäppa vattenkranen som man behövde undervisning för att använda.
- Jag gick till och med fram och tittade under sängen... Javisst. Där stod bordet med de jättekorta benen som vi varje kväll tog fram för att spela kort och lägga patiens i sängen i hennes säng; hon sittandes vid huvudändan och jag vid fotändan, med bordet mellan oss. Vi använde alltid samma kortlekar; två minilekar med fåglar på -en rosa och en grön(blå?). När det blev dags att släcka lampan ställde vi alltid tillbaka bordet under hennes säng...
(m.m...)


Jag minns hur jag ofta busade och stoppade fågelfrön i hennes blomkrukor. Till en början kunde hon inte förstå varför det började växa ogräs i blomkrukorna inne! Hihi. Det var tacksamma frön att så, för det gav resultat ganska fort.
---
På kvällarna brukade vi sitta på balkongen och äta gröt och se himlen bli orange. Vi tittade också efter svalor för att se om dom flög högt eller lågt, för att gissa morgondagens väder.
---
Vi visste båda hur man sa bacon, men kallade det ändå för "Backoon".
---
Genom att ofta leka med undelaten Jocke, såg jag till lite då och då att få fågelbajs överallt i köket. Fågeln som jag testade att sätta först på mitt eget huvud och sen även Tessies. Tessie blev dock mindre glad när fågeln började rycka pälsstån ur huvudet på henne.
---
Jag hade ofta mina egna lösningar på saker och ting, bland annat behandlade jag hennes finger-böjar-svårigheter genom att bandagera handen (knuten) hårt.
---
En gång blandade jag äppeljuice och rörde lite väl häftigt i glastillbringaren. Jag fick en snäll förmaning som jag viftade bort. Nästa sekund; Krash! Det blev ett hål i tillbringaren och äppeljuicen forsade ut på golvet. Jag sa då, utan att tänka: "Det var där innan!". Detta fick jag höra under lång tid efteråt (senast förra året, om jag inte minns fel).





Det går inte att förstå...

Tack.

Min familj, mina vänner och min pojkvän. Jag är så glad att ni finns!
Familj och släkt som knappt lämnade min sida, var ett sånt otroligt stöd. Livlinor.
Det var även ni som inte var här, men som visade tydligt att ni också fanns där.

Wille berättade igår kväll att han, direkt han fick höra, packade sin väska och var nära att åka till stationen hela dagen -trots att jag sagt att han inte behövde. Det är lång väg att åka, det kostar mycket och han hade bara kunnat stanna i två dagar.
Även Lollo och Karin, älskade ni, frågade direkt om jag ville att dom skulle komma. Men Lollo hade en fullspäckad helg i Uppsala som hon laddat upp inför, och Karin hade jag faktiskt fått träffa kvällen innan och skulle träffa under natten. Exakt hur det gick till vet jag inte, men jag tog mig igenom mitt nattpass utan en enda breakdown.

Men bara det faktum att ni så spontant och direkt erbjöd er att släppa alla planer, allt, för att komma och bara vara med mig...
Behöver jag säga hur mycket det värmde?


Tack för att ni finns och att ni finns för mig! <3

Ny dag

Hur fel, hur konstigt, hur onormalt, hur absurt det än känns, så är den faktiskt här nu. En ny dag.
Det känns inte rätt!

Men så är det.

Värsta dagen i mitt liv.

Fint väder. Strålande sol. Litet tecken på den vår som är på ingång. Speciellt idag --> Sista april! Valborgsmässoafton. Dagen som vi alltid tillbringat hos mormor.

Jag är så överdrivet medveten om varje liten rörelse jag gör, varje liten syssla jag utför, samtidigt som jag går i en konstig dimma. En dimma där inte ens tiden fungerar som den brukar.

På ett sätt står tiden still, men samtidigt tycker jag att den bara går och går. Alldeles för fort.
Tiden springer ifrån något som vi aldrig ville skulle hända, samtidigt som den går så långsamt att vi hålls kvar i det.

Dagen har varit lång. Den har pågått i evigheter. Samtidigt som jag önskar att dagen bara ska ta slut, önskar jag att tiden kunnat ta en paus precis Nu och stå stilla så länge som jag själv väljer. En paus från allt och alla.
Jag vill att den här dagen ska vara över, men tanken på att det ska komma fler dagar efter den här är just nu lite över mitt förstånd. Den idén känns absurd, men jag vet att den är sann.


Det tog två sekunder att få veta.
Men det kommer att ta år innan jag förstår och en livstid innan jag accepterat det.

Min mest betydelsefulla tillflyktsort, mitt andra hem, är för alltid borta!


Jag älskar dig, alltid gjort och kommer alltid att göra! <3
/Lilltrollet.





"My dear Sam, you can not always be torn in two: you will have to be one and whole for many years. You have so much to enjoy, and to be, and to do. Your part in this story will go on".

Slurp!


RSS 2.0