Skrämmer mig
Iförrgår mådde jag alldeles utmärkt. Igår vaknade jag med lite ont i halsen. Inget mer, bara lite ont i halsen, så jag var med som vanligt på dansen på morgonen. Efter lunch gick vi en ganska lång promenad.
Sen....... gick det utför!
Efter promenaden gick jag och la mig. Jag frös som en åsna trots att jag hade polotröja, duntäcke och fleecefilt. När jag gick upp för att gå till middagen drog en värmevåg över mig istället. Under middagen växlade jag från att tycka att det var kallt, till att det var varmt.
Vid åtta-tiden skulle jag och Wille kolla på film. Då hade jag ont i kroppen -knäna mest- och mådde allmänt inte så jättebra, men han kom i alla fall. Jag menar.. jag kunde ju mått bra mycket sämre!
Timmarna efter gick allt så fort..
När filmen var slut och han skulle gå, kunde jag inte gå utan att stötta mig -ingen balans eller stabilitet i kroppen.. det kändes som att jag såg allt genom en dimma... jag hade en rejäl feber (uppskattningsvis 39 grader iaf)... stel och ont i hela kroppen... huden gjorde ont av beröring och kläder (något jag ärvt från mamma och mormor)... halsen var tjock och brände. Och jag frös -nåt förbannat! Oavsett hur mycket vi lagt över mig.. jag frös ändå. Frös liksom inifrån.
Jag försökte hålla en sånär god min när han var här. Men när dörren stängts bakom honom, sjönk jag ihop på golvet och tårar kom upp i ögonen.
Helvete va bra jag mådde!
Det hela gjorde mig faktiskt rädd... Att det gick så otroligt fort! och att det blev så sjukt kraftigt..! Jag var rädd att det inte bara var frågan om en förkylning och att det skulle bli värre och värre under natten och att ingen skulle märka det. Vaknat dyngsvettig ömsom genomfrusen hela natten och jag har drömt galet mycket.
Jag mår fortfarande som ett as! Jag rör mig som en snigel, alla rörelser är så långsamma. När jag är uppe måste jag hålla i mig, och jag orkar inte förflytta mig mer än några meter. Allt från halsen och uppåt skulle jag helst vilja hugga av. Men det var skönt att vakna och känna att febern gått ner. Sovtröjan gjorde inte lika ont och jag hade inte lika ont i kroppen.
Eftersom det här kom så jävla fort.. kan det inte försvinna lika fort igen då? Det tycker jag!
DET HÄR SUGER!!!!
Är också lite rädd att folk inte tar mig på allvar när jag säger att jag är sjuk. Jag är rädd att dom tror att jag hittar på, skolkar eller är lat. Dels för att det sällan syns utanpå hur jag mår när jag är sjuk. Jag får aldrig insjunket ansikte, svullna ögon.. eller hur folk nu än ser ut när de är sjuka. Jag tror jag max ser trött ut. Bevis för detta.. Jag frågade Wille igår.. (Han hade ju märkt hur jag mådde, känt själv vilken feber jag hade osv). "Tänk bort att du vet att jag är sjuk.. Ser jag sjuk ut?". "Hm... nä." sa han.
Sen gick det här ju så underligt fort också..
Men det är inget jag kan göra nåt åt.. då får dom väl tro vad dom vill :/
Sen....... gick det utför!
Efter promenaden gick jag och la mig. Jag frös som en åsna trots att jag hade polotröja, duntäcke och fleecefilt. När jag gick upp för att gå till middagen drog en värmevåg över mig istället. Under middagen växlade jag från att tycka att det var kallt, till att det var varmt.
Vid åtta-tiden skulle jag och Wille kolla på film. Då hade jag ont i kroppen -knäna mest- och mådde allmänt inte så jättebra, men han kom i alla fall. Jag menar.. jag kunde ju mått bra mycket sämre!
Timmarna efter gick allt så fort..
När filmen var slut och han skulle gå, kunde jag inte gå utan att stötta mig -ingen balans eller stabilitet i kroppen.. det kändes som att jag såg allt genom en dimma... jag hade en rejäl feber (uppskattningsvis 39 grader iaf)... stel och ont i hela kroppen... huden gjorde ont av beröring och kläder (något jag ärvt från mamma och mormor)... halsen var tjock och brände. Och jag frös -nåt förbannat! Oavsett hur mycket vi lagt över mig.. jag frös ändå. Frös liksom inifrån.
Jag försökte hålla en sånär god min när han var här. Men när dörren stängts bakom honom, sjönk jag ihop på golvet och tårar kom upp i ögonen.
Helvete va bra jag mådde!
Det hela gjorde mig faktiskt rädd... Att det gick så otroligt fort! och att det blev så sjukt kraftigt..! Jag var rädd att det inte bara var frågan om en förkylning och att det skulle bli värre och värre under natten och att ingen skulle märka det. Vaknat dyngsvettig ömsom genomfrusen hela natten och jag har drömt galet mycket.
Jag mår fortfarande som ett as! Jag rör mig som en snigel, alla rörelser är så långsamma. När jag är uppe måste jag hålla i mig, och jag orkar inte förflytta mig mer än några meter. Allt från halsen och uppåt skulle jag helst vilja hugga av. Men det var skönt att vakna och känna att febern gått ner. Sovtröjan gjorde inte lika ont och jag hade inte lika ont i kroppen.
Eftersom det här kom så jävla fort.. kan det inte försvinna lika fort igen då? Det tycker jag!
DET HÄR SUGER!!!!
Är också lite rädd att folk inte tar mig på allvar när jag säger att jag är sjuk. Jag är rädd att dom tror att jag hittar på, skolkar eller är lat. Dels för att det sällan syns utanpå hur jag mår när jag är sjuk. Jag får aldrig insjunket ansikte, svullna ögon.. eller hur folk nu än ser ut när de är sjuka. Jag tror jag max ser trött ut. Bevis för detta.. Jag frågade Wille igår.. (Han hade ju märkt hur jag mådde, känt själv vilken feber jag hade osv). "Tänk bort att du vet att jag är sjuk.. Ser jag sjuk ut?". "Hm... nä." sa han.
Sen gick det här ju så underligt fort också..
Men det är inget jag kan göra nåt åt.. då får dom väl tro vad dom vill :/
Kommentarer
Postat av: Johannes Schander
sv: Hon är ju ett monster!! ^^
Trackback
