Dans
I höstas tog jag mig faktiskt i kragen och började dansa igen!!!
Jag dansade jämt när jag var liten, men gjorde det dumma valet att sluta. Det är ungefär 10 år sen nu.. och jag har saknat det under varje år..!!!
Så i september började jag, stel och osmidig som ett vedträ, att dansa igen... och efter en termin fick min grupp byta namn från "nybörjare" till "fortsättning".. vilket för mig var en seger! :)
För en vecka pratade jag med Irina, min danslärare, efter dansen och sa hur kul jag tycker att det är. Hon kom då med ett överraskande, och skrämmande förslag: att jag skulle prova börja dansa i gruppen över mig också; "övade". "Det är som det här, fast lite svårare.." sa hon. Jag gick hem, funderade hur jag skulle göra.....
Dessa tjejer är ju, som man hör på namnet... övade! Det är inte jag. Jag är en n-y-b-ö-r-j-a-r-e... och såna passar i nybörjargrupper. Så tanken på att JAG, med mina 12 träningstillfällen, skulle prova att dansa med de som dansat i minst 2 år kändes aningen underligt......... och aningen orimligt.
Jag tog en chansning... jag gick dit...
WOWSI WOWSA!
Det var nästan rent av pinsamt. Inte nog med att alla var, precis som jag trott, 50 miljarder gånger duktigare.. jag hade dessutom missat första tränings-tillfället, så de hade redan lärt sig typ en halv dans.
Aoutch! Inte bra.
Jag är nämligen en sån som behöver nöta nöta nöööta in saker, jag tar nästan lite ovanligt lång tid på mig att lära mig... så det var INTE lätt på en fläck! Mycket steg, främmande steg, snabba steg....
Kände mig helt värdelös!!
Men.. vad hade jag egentligen väntat mig??
Även om min fantasi skulle vilja tycka att jag borde vara som om jag aldrig hade slutat för 10 år sen... så är jag en solklar nybörjare, I am back to scratch... och dessa personer är INTE nybörjare!
-Så med enkel logik fattar man då att jag helt enkelt inte inte skulle kunna vara lika bra som dom. Det är bara att ta till sig och acceptera. men det är jobbigt.. för jag vill vill vill..
Igår efter min egen grupp, gick jag till Irina. Jag har hört genom ryktesväg att hon brukar vara ganska ärlig med vad hon tycker... men det var just ärlighet och uppriktighet av någon som vet vad dom pratar om, som jag behövde. Skulle hon säga "håll dig till din vanliga gurpp" skulle jag inte ta illa upp alls, utan acceptera att jag har mer att lära innan kan gå i mer avancerade grupper.
"Tycker du verkligen att jag ska gå igen imorgon?" frågade jag.
Lite nervis var jag över vad hon skulle svara...
"Ja, det tycker jag!" sa hon enkelt. "Tyckte du att det var svårt?" la hon till.
"Eeeh joo..." sa jag.
"Ja det är lite svårare än det här" sa hon.
"Mmm"
Jag visste inte vad jag skulle säga.
"Men jag tycker absolut att du ska fortsätta i båda grupperna. Kämpa på." sa hon.
Så, ska jag våga visa mig där igen idag..?
Jag dansade jämt när jag var liten, men gjorde det dumma valet att sluta. Det är ungefär 10 år sen nu.. och jag har saknat det under varje år..!!!
Så i september började jag, stel och osmidig som ett vedträ, att dansa igen... och efter en termin fick min grupp byta namn från "nybörjare" till "fortsättning".. vilket för mig var en seger! :)
För en vecka pratade jag med Irina, min danslärare, efter dansen och sa hur kul jag tycker att det är. Hon kom då med ett överraskande, och skrämmande förslag: att jag skulle prova börja dansa i gruppen över mig också; "övade". "Det är som det här, fast lite svårare.." sa hon. Jag gick hem, funderade hur jag skulle göra.....
Dessa tjejer är ju, som man hör på namnet... övade! Det är inte jag. Jag är en n-y-b-ö-r-j-a-r-e... och såna passar i nybörjargrupper. Så tanken på att JAG, med mina 12 träningstillfällen, skulle prova att dansa med de som dansat i minst 2 år kändes aningen underligt......... och aningen orimligt.
Jag tog en chansning... jag gick dit...
WOWSI WOWSA!
Det var nästan rent av pinsamt. Inte nog med att alla var, precis som jag trott, 50 miljarder gånger duktigare.. jag hade dessutom missat första tränings-tillfället, så de hade redan lärt sig typ en halv dans.
Aoutch! Inte bra.
Jag är nämligen en sån som behöver nöta nöta nöööta in saker, jag tar nästan lite ovanligt lång tid på mig att lära mig... så det var INTE lätt på en fläck! Mycket steg, främmande steg, snabba steg....
Kände mig helt värdelös!!
Men.. vad hade jag egentligen väntat mig??
Även om min fantasi skulle vilja tycka att jag borde vara som om jag aldrig hade slutat för 10 år sen... så är jag en solklar nybörjare, I am back to scratch... och dessa personer är INTE nybörjare!
-Så med enkel logik fattar man då att jag helt enkelt inte inte skulle kunna vara lika bra som dom. Det är bara att ta till sig och acceptera. men det är jobbigt.. för jag vill vill vill..
Igår efter min egen grupp, gick jag till Irina. Jag har hört genom ryktesväg att hon brukar vara ganska ärlig med vad hon tycker... men det var just ärlighet och uppriktighet av någon som vet vad dom pratar om, som jag behövde. Skulle hon säga "håll dig till din vanliga gurpp" skulle jag inte ta illa upp alls, utan acceptera att jag har mer att lära innan kan gå i mer avancerade grupper.
"Tycker du verkligen att jag ska gå igen imorgon?" frågade jag.
Lite nervis var jag över vad hon skulle svara...
"Ja, det tycker jag!" sa hon enkelt. "Tyckte du att det var svårt?" la hon till.
"Eeeh joo..." sa jag.
"Ja det är lite svårare än det här" sa hon.
"Mmm"
Jag visste inte vad jag skulle säga.
"Men jag tycker absolut att du ska fortsätta i båda grupperna. Kämpa på." sa hon.
Så, ska jag våga visa mig där igen idag..?
Kommentarer
Trackback
