Maria

* Skola 8-15 eller till 17 nästan varje dag. Det brukar vi inte ha, men denna vecka verkade dom vilja få oss att känna att vi verkligen lever.
* Ingenjörskvällar tisdag och torsdag, 18-20.
* Dans onsdag 19:15-20:15.
* Dans torsdag 17-18.
* Matte 3-tenta på måndag (idag) som jag skulle plugga till.
* Föräldrarna i Alperna hela veckan.
* BILEN PAJADE första dagen!

Och sen kom det... det sista, men absolut inte minsta....
* .... Mormor blev sjuk.

På måndagen ringde hon och ville att jag skulle åka ner till centrum för att ta ut pengar åt henne, för hon kände sig inte helt 100%. Jag sa att jag skulle försöka komma onsdag, då vi hade en ledig förmiddag, men jag kände på mig att jag borde åka tidigare, så på tisdagen åkte jag dit.......... det var inte en timme för tidigt!!!

Hon hade sovit och haft 40 graders feber i tre dagar... inte ätit och knappt druckit... och spytt. Hon skakade nåt fruktansvärt.. och var stundvis så borta att hon trodde att jag var mamma (min).
Herregisses!
Jag trodde hon bara var i en svacka, trött och så, så jag hade tagit med mig en såndär fryst rätt och en muffins, men det var att skicka iväg...... det tog en halv sekund att se att hon inte var i tillstånd att äta nåt sånt... inte i tillstånd att göra någonting alls. Och inget skulle hända, om ingen tog tag i det...
Det var bara till att springa, jag var ju tvungen att hinna, ner till apoteket i centrum för att köpa komplett näring, välling och handsprit. Peta i henne näringen och vällingen och se till så att det inte kom upp igen...

Hon är så inte-oroa-andra-i-"onödan" att hon inte velat ringa mig för att be om hjälp. Vad hade hänt om jag inte, och ingen annan heller, hade kommit?
-Ja, i värsta fall hade hon riskerat att försvinna från denna jord. Det är en rå sanning, men så är det!
En vecka utan näring eller vätska... det mår inte ens en ung och frisk kropp bra av heller.... tänk då en gammal människa som genomlidit mer än en människa borde klara av. Det har nämligen konstaterats mer än en gång att min mormor är ett medicinskt underverk -hon borde rent medicinskt inte leva fortfarande.
Mitt schema var redan fullt, men det fick lov att gå ändå...! Mormor är viktigast!
Om jag ändå bara haft bilen att förflytta mig med.. hade förenklat! Nu fick jag spriiinga överallt. Stressa stressa.. försöka hinna med mig själv och mina dagar, planera hur jag skulle ta mig överallt, planera vad mormor skulle äta nästa dag, när jag skulle hinna åka dit.... och sen en massa "ifall det blir såhär.... hur gör jag då?".

Jag kände mig ensam.
Att så oväntat ensam få ett sånt stort ansvar..
Jo, det var verkligen så. Ansvaret låg på mig. Det fanns ingen annan. Såg inte jag till att hon åt... då gjorde hon inte det. Varken drack eller åt. (-Hur mycket laga-mat-energi har DU när du har över FYRTIO graders feber? -om du ens haft det nånsin!).
...Det var faktiskt lite jobbigt. Att ensam gå och oroa sig, ensam planera dagarna, ensam ta sig överallt och fixa allt, allt så att hon skulle överleva. Vad skulle jag göra om hon togs ifrån mig? Min ängel! Ingen visste ju vad det berodde på..! Jag hade inte ens någon att prata med.. ingen som verkligen skulle förstå allvaret eller ens intressera sig. Jo, mamma och pappa!!! -men dom var ju i Alperna, och mormor sa strängt ifrån att jag INTE fick prata med dom, speciellt inte mamma. Hon skulle bara oroa sig, och kunde ändå inget göra.
Så det fanns bara jag, och jag ensam.

Jag behövde hjälp.
Inte hjälp som i att någon skulle göra saker åt mig, nej nej.. det kunde ändå ingen göra, skolan måste jag gå i själv för att lära mig och och mormor skötte jag helst själv. Nej, jag behövde energi-hjälp. Jag-bryr-mig-om-och-finns-här-hjälp.
Jag var så överumplad av allt som helt plötsligt kastats på mig, att jag kände mig som ett litet barn som bara ville krypa upp i en famn nånstans och inte behöva fundera på nåt alls en stund, med all uppmärksamhet på mig. Få ladda lite energi, prata av mig, lägga en liten bit på någon annan en stund. Dela med mig. Slippa stressa en stund. Bli lite uppmuntrat, peppad... höra att det jag gjorde var bra, att jag var duktig...
Men det kom ingen.. och det gick ändå...

Du tänker nog att jag är fjompig och klen... men tänk dig att du från att haft en rätt lugn vardag, snurras om till att inte bara ha ovanligt tjockt schema, utan du får en persons liv på dina axlar.
Säg för guds skull inte att "men det gick ju bra"... Det visste ingen. Inte ens hon. Jag har knappt sett min mormor ledsen i mitt liv, men nu var hon RÄDD! Hon var rädd! 40 grader är en hel del... tre grader till och....ja! Vi visste inte vilket håll det var på väg åt.. eller vad det berodde på.
Tänk dig att ha DETTA ansvaret och denna oro i huvudet, utan att kunna få ur dig det. De flesta har vi varit med om att en släkting varit allvarligt sjuk. Tänk dig då att du skulle ha varit helt ensam om det. Ingen att dela din oro med. Ingen.
Okej, det är många som dagligen genomgår saker som är hundra gånger värre... men detta var mycket för mig! Jag har aldrig varit i en liknande situation förut. Jag har aldrig haft huvudansvaret, utan stått brevid och delat min oro med med andra, medan någon annan hållit i trådarna.
Nu kom det så plötsligt och oväntat, och jag var helt ensam om allt....

MEEEN...
Även om det vissa stunder kändes lite jobbigt, så var det inte tråkigt en enda sekund. Det är så mysigt att vara med henne! Hon är så otroligt go och rolig.. och jag vet ingen som har så bra humör när hon är riktigt sjuk. och DÄR fick jag verkligen uppmuntran och tacksamhet i mängder!! =) Sötisen! Kanonmysigt att ha varit där så mycket!!! :D Var länge länge sen sist. Brukar bara bli nån dag här och nån dag där... nu fick jag träffa henne varje dag :)
Och att få se hur hon succesivt blev bättre och piggare, och veta att det var tack vare MIG..... det var en belöning som hette duga!!!! =) Obeskrivligt hur underbart det kändes. Känslan att ha givit liv i en människa igen.

Jag älskar dig mormor! Så kolosalt mycket. Min kämpe!

-Men nästa gång ringer du när du BLIR sjuk... annars får du stryk!